Jag var inte färdig

Sakta öppnade jag ögonen och upptäckte lite förvirrat att jag låg på parkettgolvet i mitt rum i fosterställning. När jag reste mig upp slängde jag en hastig blick på spegeln med torkat blod i kanterna innan jag sträckte ut handen efter dörrhandtaget som jag aldrig hann greppa förrän jag chockat vände mig mot min spegelbild igen.
Mina händer kände på mitt ansikte som för att intyga att det jag såg stämde. Inget självhat fanns kvar... Någon kärlek till mig själv kunde jag väl inte heller känna men för första gången såg jag mig själv. Ingen smärta och ingen lycka, där fanns bara en tom person. En neutral person, som jag inte kände. Jag torkade snabbt bort den tår som rann ner för min kind, allt jag trodde fanns var borta. Minnena var kvar men de kändes suddiga och meningslösa.
Sakta vände jag mig om, smög jag ut ur mitt rum och ner för den knarriga trappan. Efter några trappsteg stannade jag till och lyssnade precis som jag brukade. Jag kunde höra mamma andas tungt i vardagsrummet. Hon lät sorgsen och stressad. Försiktigt och ljudlöst tog jag mig ner för trappan och spetsade öronen, sedan kikade jag försiktigt in genom dörren och såg henne gråta. Hon satt ihopkrupen i soffan i nattlinne, rufsigt hår och osminkad med ansiktet begravt i en kudde. Jag såg upp på klockan, den var fyra på eftermiddagen! Aldrig hade jag sett henne i en sådan oordning såhär sent. Förutom när hon var riktigt sjuk för ett par år sedan.
Och aldrig, aldrig hade jag sett henne gråta. Jag ville trösta henne men jag kunde inte. Istället flydde jag ut ifrån huset och jag brydde mig inte längre om att vara tyst. Jag ville vara arg. Jag ville tycka att det var rätt åt henne… Jag ville hata henne. Men jag kunde inte. Varför inte? Det hade jag ju alltid gjort förut! Precis som dom hade hatat mig…
Pappas bil stod inte utanför garaget så han var på byggjobbet som vanligt, varför var inte han hemma och tog hand om mamma? Jag trodde inte att jobbet var viktigare än henne också. Skolan hade jag missat så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag började gå mot sjön igen. Granntanten gick förbi med sin lilla vita pudel men hon såg inte ens på mig.
Oron som fanns i mitt bakhuvud blev irriterande när jag såg alla minnena framför mig, de som jag aldrig kommer att glömma. Hennes skrik ska jag alltid kunna höra och hennes hatiska blick alltid se. Ända sedan jag var liten har jag frågat mig varför. Varför hatar de mig? Jag trodde att jag hade svaret, men nu visste jag ingenting.
Svetten började rinna i pannan och jag torkade bort den med den blå tröjärmen. Solen sken och det var helt vindstilla. Nere vid brevlådan på en grannes tomt var två rosenbuskar planterade som jag förtvivlat började sparka på. De röda och gröna bladen flög upp och sjönk sakta ner i gräset. Tårarna rann och det brände i halsen av ilska när jag stampade sönder grenarna. Nu såg de totalförstörda ut och jag började springa mot skogsstigen i slutet på gatan, så snabbt att benen knappt han med och det vara nära att jag snubblade till flera gånger. Jag pressade ner känslorna och tårarna rusade ner över huden. Inte förrän jag hade vattnet framför mig stannade jag. Andetagen var häftiga och då skrek jag allt vad jag hade ut över sjön. Det satt två män och fiskade i en eka en bit ut men de vände sig inte ens om.
När jag tystnade föll min kropp ihop av utmattning. Jag njöt av lugnet och kunde känna hur hjärtat började slå långsammare. Av ren lättnad pustade jag ut. Det kändes som att jag låg där en hel evighet.
När jag reste mig upp kände jag mig redo att möta resten av dagen. Då upptäckte jag att Sanna satt på klipporna en bit därifrån och såg ner på det stillsamma vattnet. Hennes blonda hår glänste i solen. Hon var så vacker och jag ville nu precis som alltid gå fram prata med henne. Men jag vågade inte och nu skämdes jag så mycket att jag snabbt skyndade mig bort från hennes synhåll. När jag kom upp på gatan igen stannade jag hastigt upp. Rosenbuskarna var hela, precis som innan… Länge stod jag och stirrade på dem som om jag förväntade mig att jag snart skulle se att de faktiskt var förstörda. Jag måste vara galen! Hjärtat började slå snabbare och jag andades allt tyngre. Vad är det som händer med mig? Jag började springa igen och jag grät högljutt utan att bry mig om vem som kunde se.
När jag sprang upp mot huset såg jag att bilen stod där nu. Pappa var tillbaka.Jag stannade ett tag utanför ytterdörren för att lugna ner mig och torka bort tårarna. Dom tyckte inte om att se mig gråta. Det kunde man få en utskällning för. När jag kände mig redo klev jag in i hallen, drog av mig skorna och ställde dem på skohyllan.Mamma grät fortfarande! Jag kunde höra pappa trösta henne. Sakta och försiktigt smög jag fram till dörröppningen för att kunna höra bättre.
- Det var inte han som lämnade oss, det var vi som lämnade honom! Förstår du inte det Gustav!? Sluta blunda för allt! snäste hon åt pappa. Och nu är det försent!
Gustav suckade som han gjorde när han kände sig obekväm och det tog en stund innan han tog mod till sig att svara.
- Karin, min älskling… Det var inte vårat fel, det måste du förstå! Han var så annorlunda, det var därför som han blev så illa behandlad i skolan! Jag önskar att det var dom som var döda istället för han! Min son….
Nu grät han också.
Jag kunde känna pulsen genom kroppen och höra hur hjärtat slog, men jag tänkte inget. Jag var tom. Bara tom….Rösterna gick rakt igenom mig. Jag var där men ändå inte. Sakta slöt jag ögonen och slappnade av.
Ett vitt ljus fick mig att försiktigt öppna ögonen, men jag kisade lite i början. Allt var vitt, det fanns inget annat än färgen vit. Jag kände mig lugn, trygg och fridfull. En hand smekte min kind och jag tittade hastigt upp. Jag låg i hennes famn. Min kropp var i vanlig storlek men hon var så mycket större! Brunt långt vackert hår, bruna djupa ögon och röda läppar… En stor vit klänning. Ett leende som jag besvarade med blossande röda kinder. Gudinnan såg ner på mina såriga ben och jag visste att hon visste var såren kom ifrån. Mitt leende försvann snabbt och jag såg ner på mina händer. Hon lade handen på låret och förde den neråt och såren försvann under hennes hand. Jag vet inte varför men jag förvånades inte av det. Mina ögon såg skulmedvetet in i hennes och jag log tacksamt.
- Jag finns med dig, det gör jag alltid och det har jag alltid gjort, sa hon mjukt.
Sakta slöt jag ögonen och somnade. Hela kroppen skakade, hjärtat bultade hårt och jag kunde känna blodet pulsera genom mina ådror. Andningen blev allt snabbare och jag såg mig oroligt omkring. Snart skulle det vara över.
Skräcken fick tårarna att sakta rinna ner för mina torra kinder och ångesten påminde mig om smärtan som snart skulle bli lika stark fysiskt som psykiskt.
Det blev den, sen fanns för en stund bara mörker och lugn…Jag fanns inte längre…Minnet fick mig att rysa. Vad hade jag gjort? Bara lämnat allt… Fan va fegt…Nej, det var väl egentligen inte fegt. Jag visste inte. Mitt självhat hade tagit över mig. Jag förstod inte… Men jag var inte färdig! Det finns så mycket mer som jag aldrig fick uppleva. Det var fel, men inte mitt fel. Det var kanske inte någons fel. Så mycket smärta…

När jag kom från Skåne till Stockholm för 9 år sedan hade jag fel dialekt. Mamma och pappa var för upptagna med sin egen smärta och sina jobb för att kunna se mig. Dom älskade inte mig på riktigt. Dom kände inte mig. Kanske hatade de mig, kanske inte…
I min kropp var jag och mina känslor instängda. Ingen visste vem jag var på riktigt. Utan tillåtelse att vara arg, ledsen eller för glad fick jag ofta ångest. Mina känslor försvann. Sedan fanns bara tomhet och smärta.
Dag ut och dag in skrek du åt mig mamma. Allt som kom ut ur dig gjorde så ont… Skolan gick sämre och sämre. Och jag fick höra samma saker där. Slagen var ingenting jämfört med orden. Sedan fick jag gå IV ett år innan jag började Naturvetenskapslinjen som mamma ville.
Bara för att hon var jurist så skulle jag också jobba hårt. Det fanns bara smärta eller ingenting. Det var inte fegt…

När jag slog upp ögonen satt jag vid skolbänken. Min lärare Annika hade mattelektion med min klass. På min bänk fanns röda rosor, kort på mig och brev… Jag öppnade ett kuvert och började läsa:
Carl Lundkvist är ett namn jag aldrig ska glömma.
Namnet ska klösa i mitt samvete resten av mitt liv.
Det förtjänar jag.
Förlåt. Förlåt för allt jag någonsin har gjort mot dig.
Önskar att jag dött i ditt ställe.
Jag visste inte att vi skadade dig så.
Ville inte se.
Men nu ser jag.
Förlåt… Jag förstår om du hatar mig, för det gör jag med. Fredrik

Jag ville inte läsa mer. Ville inte se vad jag hade gjort. Jag vände mig om och såg på Fredrik. Han stirrade tomt ner i bänken. Fredriks ansikte var uttryckslöst, och hans händer skakade. Jag såg mig omkring i klassrummet.
Ingen såg ut att lyssna på Annika, ingen log, ingen rörde sig och ingen gick att känna igen. Ingen var sig själv. Sanna tittade upp mot mig. Först såg jag varmt in i hennes ögon men förstod i samma stund att det inte var mig hon tittade mot, utan min bänk. Dom saknade mig. Det trodde jag aldrig… Dom led, var det mitt fel? Kanske. Men det var i alla fall inte fegt.
Jag rykte till av att Annika plötsligt skrek till och sjönk ihop i tårar. Nu gick det inte mer. Jag blundade och höll för öronen hårt. Kände Gudinnans närvaro och fick glömma...

Ute i trädgården doftade syrenbuskarna och jag kände gräset kittla under mina fötter när jag vandrade över gräsmattan och hoppade upp på altanen. Jag klev in genom altandörren och lyssnade. De var i inne köket.
Jag ställde mig i dörröppningen till köket och iakttog dem. Pappa gjorde i ordning smörgåsar till dem. Han såg slö, sorgsen och trött ut. Hans blick var så tom. Mamma satt tårögd på en stol vid köksbordet och rev sakta sönder Dagens Nyheter. Bit efter bit…
Efter all smärta jag känt på grund av dem led jag ändå när jag såg dem lida. Jag ville krama och trösta dem. Jag kunde inte hata dem. Deras smärta och hat hindrade dem ifrån att älska mig. Det var de som var deras största lidande nu. Dom fick aldrig älska mig. Tårarna som rann ner för deras röda kinder var inte av saknad. För vad fanns det att sakna? Jag blev arg på mig själv för djupt inom mig kände jag att det var rätt åt dom. Att de fick skylla sig själva.
Jag satte mig på stolen framför mamma, sträckte ut handen och lade den på hennes. Hon stelnade till och drog snabbt undan handen.
Förvånat stirrade jag på henne. Hon kunde känna mig! Hon visste att jag var där! Jag log. Fast mamma såg skräckslagen ut så log jag. Det värmde i hjärtat. Jag såg upp på pappa, han hade vänt sig om. Han visste också, det syntes i hans blick. - Det gör inget, viskade jag. Förlåt! Allt kommer ordna sig…De kanske inte hörde, men de kände. Och det var allt som betydde något. Dom kände min närvaro och förlåtelse. Jag kunde känna en otrolig lättnad, som om en sten föll ner från mitt bröst.
Nu var jag färdig här. Mitt liv blev aldrig färdigt men nu kunde jag gå vidare. Jag slöt ögonen och kände hur jag lättade. Ett starkt ljus slog plötsligt mot mig och jag var tvungen att kisa för att kunna se något. Jag stod i en tunnel. Så det som alla sa var alltså sant… Rädslan försvann under mina fötter när jag sprang mot ljuset, mot en annan värld.

Älskade syster Sofie

Solljuset började tränga sig igenom rullgardinen och jag öppnade sakta de tunga ögonlocken och gäspade stort. Jag upptäcker lite förvånat att jag ligger i min lillasysters rum med henne i famnen. Hennes huvud vilar mot min arm som har somnat men jag vågar inte ta bort den för då skulle hon säkert vakna.
När jag sticker upp huvudet lite för att se efter att hon verkligen sover ser hon så gullig ut att jag är nära på att börja fnittra. Hennes långa, ljusbruna, och lockiga hår är uppsatt i en knut. Hon har djupa bruna ögon precis som mig och pappa sedan är hon ganska liten och smal i kroppen. Tänk om du skulle veta om hur vacker du är Sofie… När jag tänker efter gör de faktiskt ont i mig att hon inte ser det. Hon är kritisk till sitt utseende precis som jag, fast inte lika mycket. Och ofta märker jag att det gör ont i henne också. För hon försöker ofta uppmuntra mig och ge mig beröm. Det värmer, inte orden i sig utan det känns att hon bryr sig.Jag tittar upp på klockan som står bredvid sängen på hyllan, den är bara halv åtta.
Alltid vaknar jag tidigare än alla andra… Sofie brukar sova ett par timmar längre. Solen lyser in mot hyllan och ger alla saker som står där mörka skuggor. Hon har mycket gulliga figurer, småsaker och böcker. På väggen bakom mig har hon en vit anslagstavla med fotografier på familjen och hennes kompisar och jag kommer ihåg när dom blev tagna och drömmer mig tillbaka. På ett fotografi så sitter vi på huk med en tårta i handen som vi är på väg att sätta ner till våran hund som ivrigt sitter och väntar med stora ögon.
Tårtan består av knäckebröd men leverpastej, köttbullar, små korvbitar och hundgodis som dekorerar tårtan ovanpå. En sådan tårta ger vi till henne varje år den 3 juli på hennes födelsedag. Väggarna är tapetserade i gult och då påminns jag om när vi skulle flytta in då huset inte var färdigt än. Då hade hon valt den här tapeten för att hon tyckte om bården som fanns till i pärmen, men den kom inte med så nu ångrar hon sig.
Gud vad länge det känns som att vi har bott här egentligen, men det är bara ungefär 3-4 år. Innan bodde vi i lägenhet. Därifrån kommer jag ihåg mycket. När vi lekte i vårt rum med barbiedockor, när vi sprang upp tidigt på morgonen för att titta på barnprogrammen innan frukost och när vi fick våran hund… På grund av Sofie slutade jag leka ganska sent, och när jag gjorde det blev det jobbigt att säga till henne att jag faktiskt var för stor nu. För sugen var jag, och hon blev ledsen. Många gånger lekte jag med henne i smyg för att andra inte skulle tycka att jag var barnslig. Jag kommer ihåg när vi var mindre och bodde i radhus. Då brukade hon sitta i mitt knä i vårat rum och så satt jag och läste i bilderböcker för henne. Ibland tyckte våra föräldrar att det plötsligt blev så tyst så dom kom upp för att kolla att vi inte hade dött. Det känns konstigt att hon har blivit så stor nu, och ja, jag vet att jag låter som en gammal farmor. Men det är sant, det känns som att hon borde ha stannat och att bara jag fortsatt åldras. Redan går hon första året på gymnasiet.
Vi står varandra nära och eftersom jag är storasyster tror jag att jag känner ett behov av att få ta hand om henne. Därför är det en trygg känsla jag har nu när hon ligger i min famn. Vi kan prata om nästan allt och båda vet om att vi finns där för varandra. Vi brukar sova i varandras rum ganska ofta när vi är lediga. Eller så sitter vi bara uppe och pratar länge på kvällen. Det är skönt att vi är så avslappnade tillsammans, vi kan skratta och larva oss och gråta tillsammans. Det kan jag inte alls lika bra med mina bröder, eller egentligen med någon annan överhuvudtaget. Det känns som att vi känner varandra utan och innan, fast det vet jag att vi egentligen inte gör. Men jag vet att ingen annan känner mig bättre än hon. Och jag har verkligen lärt mig hennes beteenden och vant mig vid dem.
Jag vet att hon till exempel är arg då och då utan att man vet varför, och då vet jag att jag ska låta henne vara så mycket som möjligt. Det gör däremot inte våra föräldrar… Den sidan av henne kan vara jobbig ibland, men jag skulle inte vilja få bort den. Den sidan är som alla andra en del av henne och utan den sidan skulle det inte vara hon. Om man älskar någon älskar man hela personen.
När jag ligger där i rummet och ser mig omkring märker jag att det finns minnen överallt, varenda liten sak har en historia att berätta. Jag antar att jag är ganska överbeskyddande för att jag alltid vill finnas där och kunna skydda henne för svårigheter och faror som dyker upp i livet. Eller att jag i alla fall ska kunna stötta henne när hon har det svårt.Och plötsligt blir jag rädd för den dagen när jag inte kommer känna till varenda historia av alla saker hon har när jag kommer in i hennes rum. Den dagen som jag inte kommer vara lika delaktig i hennes liv längre…

Lämna mig inte...

”Varje dag kändes värd att leva och de kunde inte bli bättre. Min kärlek till Amanda, mitt vackra barn, tycktes bara bli större och större. Jag kunde sitta och se på henne hur länge som helst, men nu vill jag bara blunda…”

År 1862 fick Kristinas man Carl sparken från sitt arbete på fabriken. Då hade Amanda precis fyllt sju år. Carl letade nytt arbete varenda dag men utan framgång.
Hyran till lägenheten hade de inte längre råd med att betala så det dröjde inte lång tid förrän de blev vräkta. Hade de något val?

Jag tog ett djupt andetag innan jag tog mitt första steg ner i gruvan, Amanda pressade min hand hårt och hon sökte förtvivlat min blick. Men jag höll blicken stadigt rakt fram, jag kunde inte se på henne. Det skulle göra för ont. Jag var tvungen. När vi kom ner tog en man emot oss som förklarade att jag skulle arbeta som kolbärare och Amanda som dörröppnare. Han greppade hennes arm och jag såg skräcken i hennes ögon när hon tvingades släppa min hand.
- Nej, snälla mamma, lämna mig inte…
En tår rann nerför hennes kind innan hon försvann i mörkret. Alldeles tom stod jag kvar och stirrade mot den mörka gruvgången tills en annan man drog iväg med mig åt ett annat håll. Jag fick bära tungt, fram och tillbaka i den branta trappan. Fast de andra tvingats slita så länge, kunde jag inte hålla deras tempo. En man upptäckte det och han gav mig en hård örfil och jag föll in i stenväggen. Fast jag var blöt av svett, blod rann från min panna, ryggen värkte och mina ben darrade var det ingenting i jämförelse med oron för Amanda. Vad hade jag gjort?

På kvällen när jag äntligen fick se Amanda igen och arbetsdagen var över, grät jag av lättnad när hon kom gående emot mig. Jag böjde mig ner för att få omfamna henne, men när hon kom fram vägrade hon se på mig. Desperat vände jag hårdhänt hennes huvud emot mig, då öppnade hon sakta ögonen och gav mig en tom och sorgsen blick. Förtvivlat släppte jag greppet om hennes kinder och föll ihop i tårar. Jag hade svikit henne. Den natten försökte Carl prata med mig men jag kunde inte lyssna, det här var inte rätt, vad han än sa. Vi hade ett val, men vi gjorde fel. Men hur skulle vi annars överleva? När Amanda somnat i min famn upptäckte jag ett stort blåmärke på hennes lår och ett sår på hennes fot. Hur kunde jag låta henne utsättas för den här? Aldrig skulle jag kunna förlåta mig själv. Min plikt är att skydda mitt barn, men istället tvingar jag iväg henne till ett helvete.

Ett år senare hade Kristina allvarliga ryggproblem och varje sekund i arbete var en plåga. Carl hade dåligt samvete för att han inte arbetat ännu hårdare på fabriken för sin familjs skull och hans kropp var slutkörd. Amanda sa nästan aldrig något längre och hennes ansikte var alltid uttryckslöst. Hon var liten, smal och hade alltid någon skada på kroppen. Varje dag när Kristina tvingas skiljas från Amanda tidigt på morgonen är som den första. Kristina gråter varenda gång och Amandas förtvivlade blick äter upp henne innefrån. En dag klarade hon det inte längre. Kristina sprang efter sin dotter, tog sig upp från gruvan och gick aldrig mer ner dit. Samma dag var familjen borta därifrån. Kanske svalt dem, kanske hittade de ett annat sätt att överleva. Ingen vet, men jag väljer att tro att de lämnade staden och hittade en stuga där de odlade egna grönsaker och potatis. Där de kunde gå vidare och vara lyckliga, men aldrig glömmer de tiden i mörkret.

Riddae Erik

År 1125 föddes Erik i ett litet hus i en stor by. Hans mor Katarina och far Folke hade aldrig varit lyckligare och Erik togs emot av mycket värme och kärlek. Katarina var hemmafru och var mycket noggrann med hushållet, ofta fick hon beröm av Folke.
Han hade i hela sitt liv varit riddare. Folke valde Katarina att bli hans hustru som junker då han svor att vara hennes försvarare och vara henne trogen och han kämpade i turneringarna i Katarinas ära.
På Eriks sjuårsdag togs han ur Katarinas vård och sändes till Arvid, en mäktig ädlingsborg för att börja sin utbildning. Han bodde i en vacker borg med mycket tjänstefolk, tre färdiga riddare och en junker och en fin trädgård. Arvid ägde fyra hästar och flera andra djur i en ladugård bredvid. Katarina var förkrossad men för att man ska bli riddare måste man börja tidigt och lära sig massor om krigsföring och höviskhet, det är ett svårt arbete. Hos Arvid fick Erik i början uträtta enkla sysslor som att hämta och bära saker, springa ärenden, hjälpa husfrun, såg till att komma när de sa till och han fick vänta tåligt när han var sysslolös. Senare blev han allt mer upptagen. Det fanns många regler för uppträdande och han fick arbeta hårt för att bedömas med hänsyn och ädelhet. Erik fick börja flöjt, skriva dikter, passa upp vid bordet, rykta hästar och sköta jaktfalkarna. Han fick bruka svärdet, lansen och yxan, och lära sig brottning, hopp, löpning och svinga sig upp i sadeln i full rustning utan stigbygel.
All träning var hård och intensiv och Erik lärde sig massor! I borgen arbetade en flicka som piga som han pratat med några gånger, hon hade brunt vackert hår och mörka djupa ögon. Erik kunde inte sluta tänka på henne, så när han vid fjorton års ålder blev junker var det hon han valde till hans dam. Hon hette Stina. Erik fick ta emot vapen under en ceremoni på en turnering. Som junker fick han nya arbetsuppgifter, han skulle kunna skära upp kött, och kunna alla rätta termer för allt, han jagade, vårdade och reparerade rustning, skötte hundarna och burar.
Erik fick även hjälpa Arvid att klä av sig, kamma sig, bädda, köra ut hund och katt, vårda Arvids vapen och rustning, ersätta förslitet läder och bränna bort rost, ansa och rasta hästarna, dressera stridshästen, skära bröd, skänka vin och servera riktigt med servett över armen. Ibland blev allt lite för mycket, men Erik vill göra sina föräldrar stolta och bli en duktig riddare precis som sin far. Så han kämpade så hårt han kunde och gjorde alltid sitt bästa fast han hade så hårda krav på sig. Erik skulle vara tjänare, lärling, han skulle ha god fysik, vara villig att tjäna, han skulle kunna skick och goda seder och innebörden av heder.
Saknaden av sina föräldrar och barndomens lyckliga bekymmersfria tid var mycket stor och Stina tröstade honom ofta. Hon var en bra hustru och när han var med Stina kände han sig nästan alltid lycklig. Ofta avundades Erik de färdiga riddarnas broderskap och han längtade till de populära turneringarna. Och det fick Erik bli delaktig i när han var tjugoett år gammal och var färdigutbildad. Den kvällen badade han och satte på sig mantlar. Med rustningssvärd på ett altare tillbringade Erik natten i bön.
Nästa morgon på en turnering höll en äldre riddare en predikan som sa att de skulle ägna livet åt Guds och ridderlighetens tjänst. En adelsman satte på Erik riddarpälsen vair et gris.
- Var värdig! sa han och gav honom dubbningsslaget colee.
Sedan kom två pojkar och spände fast sporrar och bältesvärd. Därefter fick han kämpa i en skenstrid och Erik njöt av publikens jubel när han vann. På Eriks sköld var ett mönster ditmålat som kännetecknade honom och det mönstret hade han ärvt ifrån sin far. Mönstret målades även på jackan och hans häst schabrack. Sedan var det dags för landsduellen mellan två ryttare och en skenfäktning mellan två riddarstyrkor.
Det fanns mycket stånd med varor och massor av folk. Där fanns duktiga sångare och musikanter, dansörer och jonglörer. Varje kväll kom ett öron bedövande larm och då offentliggjordes namnen på de tävlande som skulle strida nästa dag. De tävlande som beskylldes för bristande höviskhet eller ovärdigt uppträdande vägrades tillträde till vädjobanan i fortsättningen. Turneringen höll på i tre dagar och på kvällarna var det som vanligt dans och fest förutom för de skadade. På festen delades det ut priser åt dem som uppträtt bäst. Första dagen var det sju landsbrytningar och andra dagen var det tio. På landsbrytningarna ställde en avdelning med utmanare och en avdelning med utmanade upp sig på vädjobanan åtskilda av ett rep. Sedan skrek en adelsman:
- Låt gå!
Då skars repet av och båda sidorna anföll. Två dagar efter turneringen var det en ceremoni där han fick sin värdighet som endast en annan riddare kan ge. År 1156 gav sig Erik iväg till sitt första korståg som Arvid lärt honom mycket om. Korstågen började 1096 efter att där påven manat folket till en kamp mot de otrogna i Frankrike 1095.
- Gud vill det! ropade folket på kyrkmötet.
Påven berättade att all som deltog skulle få förlåtelse för sina synder och att de som dog i striden skulle få evigt liv. I juni 1099 fick de Jerusalem i sikte och där blev det ett stort blodbad när vann staden. Erik såg fram emot sitt första korståg där han kämpade hårt. Tyvärr blev hans första korståg även hans sista. Han stupade efter att ha fått ett svärd i magen och förblödigt med tron på att därefter få evigt liv.

Pälsen

Det var en kall vinter det året. Människorna krympte ihop under kölden och blev ännu mindre, utom de som hade pälsverk.
Häradshövding Richardt hade en stor päls. Men inte far.
Idag är det jul, jag som har längtat så mycket! Ända sedan tidigt på morgonen när far gav sig av till jobbet har jag hjälpt mor med middagen.
Det doftar underbart av julmat och nejlikor i hela lägenheten. Nu har mor klätt sig i sin röda klänning som hon har på sig varenda jul och hon har släppt ut sitt blonda långa hår, hon är så vacker och jag kan inte sluta se på henne. Så vacker vill jag också bli en dag.
Mina bröder har satt sig i vardagsrummet för att slå in sina julklappar till mor och far som de har gjort i slöjden så jag tar också fram mina och letar fram lite mer tidningspapper. Precis när jag sätter mig ner hör jag dörren öppnas och mor som går in i hallen så jag och mina bröder skyndar oss, tänk om det är far! Han får inte se våra klappar! När vi precis hunnit bli klara vänder vi oss om och ser far gå in efter mor, vilken tur att vi hann!
Men det blev plötsligt en konstig känsla i rummet. Mors ansikte är blekt och hon ser rädd ut. Far ger oss ett leende och jag besvarar det men jag kan se att någonting är fel i hans ögon.

Efter den ljuvligt goda middagen flammade en stor brasa i fars arbetsrum. På bordet stod whisky och vatten. Hövding Richardt låg utsträckt i våran stora skinnklädda länstol och rökte en cigarr. Far satt ihopsjunken i ett soffhörn. Dörren stod på glänt till salen, där mor, jag och mina bröder höllo på att tända julgranen.
Middagen hade varit mycket tyst. Bara jag och mina bröder att kvittrat och pratat i munnen på varandra och varit glada.
- Du säger ingenting, gamle gosse, sade Richardt. Sitter du kanske och grubblar över din trasiga överrock?
- Nej, svarade far. Snarare över pälsen.
Det var tyst i några minuter innan han fortsatte:
- Jag tänker också på någonting annat. Jag sitter och tänker på att detta är den sista jul vi firar tillsammans. Jag är läkare och vet att jag icke har många dagar kvar. Jag vet det nu med fullkomlig visshet. Jag vill därför tacka dig för all vänlighet du på sista tiden visat mig och min hustru.
Det högg till i hjärtat, jag kunde höra vartenda ord ifrån salen där jag stod vid julgranskartongen vid dörröppningen och låtsades söka efter en speciell julkula. Fast jag visste att far var sjuk hade jag icke tänkt på att han kunde dö. Fast jag icke ville höra mer kunde jag icke vända mig om och gå till granen igen.
- Å, där misstar du dig, mumlade Richard och såg bort.
- Nej, svarade far, jag misstar mig icke. Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din päls. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet.
Jag kunde känna oron krypa längs ryggraden. Far pratade så konstigt. Jag vände mig om och viskade till mig mor. Hon såg förvånat på mig när hon sakta smög fram till mig och hon stelnade till när hon hörde far fortsätta.
- Jag vet nu Richardt. Och jag vet att du vet vad jag vet.
Mor rusade ut i vardagsrummet och såg förtvivlat på honom. Plötsligt ångrade jag mig att jag viskat henne till mig.
Från den sekunden förändrades allt, och det var mitt fel alltihop!

Magins och Tellus historia...

Hon såg gestalten springa över ängen, precis som alla andra kvällar, men denna kvällen var annorlunda. Flickan hade en lång vit klänning med spets. Det bruna håret fladdrade bakom henne när hon sprang, men det blåste inte. Hon tittade förskräckt bakom sig, men det kom ingen. Flickan var för lockande för att hon skulle kunna stanna kvar. Flickan behövde hjälp för att få ro och frid efter döden. Hennes själ kan inte stanna i graven förevigt. Den här kvällen var annorlunda för nu måste hon följa efter den vackra gengångaren. Det hade ödet redan bestämt, det visste hon. Hon kände kraften som steg upp i kroppen på henne när hon strödde ut blandningen till en cirkel runt henne och uttalade formeln. Blandningen hade hon gjort igår och den var mer komplicerad än hon trott. Nu kändes kraften enorm och hon rusade ut ur cirkeln som snabbt försvann och efter gengångaren. Magin fanns överallt i denna världen och alla har känt den och lärt sig hantera den i många generationer. Allt är magi. Hon sprang och sprang utan att känna någon trötthet. Flickan hade kommit fram till slutet av ängen och började klättra ner för de branta bergen. Hon är bara en bit ifrån henne när flickan tittar bakom sig ser hon blicken. Den är så rädd, så förtvivlad. Rädslan tar över men hon fortsätter. Nu är flickan nere och hon springer och ställer sig framför havet. Vattnet står för godhet och flickan vill förmodligen att de ska skydda henne. Hon ställer sig bakom flickan. Gengångaren andas tungt och vänder sig om. Blicken består av besvikelse men ändå hopp.
- Jag är hemskt ledsen, för att få frid och ro efter min död måste jag få godhet. Därför har jag gång efter gång kallat på dig. Och denna kväll har du kommit. Jag tackar dig. Tyvärr behöver jag ett offer och det onda som finns i dig stannar kvar här. Man måste var tillräckligt god för att komma till himmelen, till paradiset….
Hon hinner inte röra sig innan flickan sätter sin hand i hennes panna,
och då blir allt svart.

Vattnet skvalpar, och på stranden finns en eld. En stark, frestande och ond eld. Det onda är nära de goda, som alltid. Det är ofta frestande att göra fel, samma gäller även det onda. Ofta svart magi. Elden är (alltså) frestande och allt som rör vi den blir ont. Denna eld slocknar aldrig. Det onda har segrat…

100 000 år senare…

De döda krävde offer och de onda var för frestande. Ingen kan gå förbi en sådan eld utan att tvingas ta på den. Denna värld är nu fylld av eld och ondska. De sista varelserna har rört vid elden och blivit en ny eld. Allt är nu ondska. Denna världen är nu ett brinnande eldklot. Den svarta magin har tagit över allt och eldklotet åker framåt i en otrolig fart. Några dagar senare träffas den av en stor asteroid. Det finns vatten på asteroiden och den är kall. En ny värld bildas, Tellus. Magin från den onda världen plus den lite svagare i universum dras ihop för att bilda ännu en planet. Ännu fler varelser. Magi är starkare än allt annat. Kraften kan göra näst intill allt, och den lever vidare….


5 miljarder år senare…

År 1186: Skogen var ljus och de bländade och började gå i en annan riktning för att slippa få den i ögonen. Denna sommaren var varm och kanske kunde hon ta ett dopp i sjön senare i kväll. Det blinkade till i en gran en bit ifrån henne och hon såg något långt och smalt i silver. Hon gick fram till den och tog den i handen. Den var jätte vacker. Längst ut var den lite spetsig och det var små blommor ingraverade. Hon kände kraften som spred sig i kroppen. Rädslan fick henne att tappa den och då försvann den. Hon tittade mållös nedåt. Kraften fanns kvar i henne och hon vågade inte röra sig. Hon stod blickstilla i flera minuter. Kraften måste bort! Men viljan och frestelsen till att göra saker med den var enorm. Men vad? Skakandes började hon springa. Stigen var full av rötter och det var svårt att sätta fötterna på rätt ställen. Hon snubblade till och hann inte ta emot med händerna. Sidan av huvudet träffar en sten, blodet rinner och smärtan är otrolig. Hon flåsar högt och då börjar hon åter igen tänka på sin kraft. Hem, hon måste hem! Hon sätter sin hand på sitt djupa sår och blundar:
- Smärta försvinn, försvinn. Ta mig hem. Jag vill så hemskt gärna hem…
Tårarna rinner ner för kinderna och hon öppnar ögonen. Brasan sprakade framför henne och det tog ett tag innan hon förstod vad som hänt. Hon kände ingen smärta längre men hon flåsade fortfarande tungt. Hon skakade och svetten rann. Handen som hon höll framför sig var full av blod och lera. Samma sak var det med håret och hennes röda klänning. Rädslan var så stark att hon började gråta, fick frossa och skakningar. Det måste vara gudarna som straffat mig, tänkte hon. Har jag varit för stygg? Eller är det en gåva? Tanken kom som en chock Hon måste öva och försöka igen.
- Tyra! Vad har du tagit dig till? Ty du er fortfarande en odåga till barn!
Hennes mor tog henne hårt i armen och drog ut henne till bäcken. Hennes mor frågade inte vad hon gjort, hon ville inte veta av det. Tyra hade ju inget sår kvar. Det hade ju läkt av hennes egen vilja och kraft. Tyra kände sig så stark men också rädd. Hon kunde inte dela sin kraft med någon. Ingen fick veta. De skulle tro att hon var ond eller inte tro henne alls. Och inom sig visste hon att hon ej var det men rädslan för det fanns…

Två veckor senare…
Tyra hade övat på sin kraft och ingen utom hon hade vetskapen. Olika formler hade också dykt upp på olika sidor i hennes dagbok. Hon hade använt dem och alltså hittat saker som hon verkligen behövde använda dem till. Ingen hade sett något så hon kände sig mycket lugn och hade bra självförtroende. Det måste vara ödet som gett henne denna kraft. Någon behövde henne senare i hennes liv… Tyra gick ut ur deras lilla stuga och började gå på grusvägen nerför sluttningen med en korg i handen. Hon beger sig ner till hamnen för att byta varor till mat. När hon kommer fram har de olika handlarna satt upp sina små stånd med olika varor. Hon ser ett stånd med mjölk och sådant som hon behövde och går fram till det. Gubben som äger ståndet ser vänlig ut och de ler mot varann. Han har många olika kryddor och te. Tyra har aldrig druckit annat än silverte. Och kryddor har de inte råd med. Hon byter till sig sina varor med salt och grönsaker. Sedan när gubben


tittar bort kan hon inte motstå. Hon sliter till sig några kryddor och te och rusar så fort hon kan därifrån. Gubben i ståndet skriker något efter henne och en man i 25-årsåldern springer efter henne uppför gatan. Det dröjer inte lång tid förrän han är ifatt henne. Han trycker upp Tyra mot en husvägg av sten och skriker:
- Tjuv! Fy fasen för sådana som dig! Ni tar utan att ge något tillbaka. Hoppas gudarna straffar dig! Men nu är det min tur!
Han slår henne i ansiktet med knytnäven och smärtan är enorm. Hon känner pulsen vid ögat och hon är så rädd. Folk runt henne står och tittar och fnyser. Tankar for genom skallen på henne, det finns ingen annan utväg. Med all sin kraft och vilja slår hon iväg med handen framför honom och han flyger in i stenväggen på andra sidan gatan. Tyra rusar iväg igen så snabbt hon kan men det chockade folket är efter henne.
- Häxa! skriker någon efter henne. Ingen förstår vad mannen menar men det dröjer långt ifrån länge innan den ena efter den andra hakar på. Tyra springer runt hörnet så snabbt benen bär henne och rösterna ekar i hennes huvud. Hon blundar nu när hon springer och försöker önska sig bort men hon blir rädd för att trilla, rädd för att folkmassan bakom henne ska hinna ikapp, hon är rädd för allt. Hon kan inte koncentrera sig på att önska för rädslan har tagit över henne. Hon bara springer. Springer tills det bränner i benen, tills dom känns tunga som bly, tills en hand greppar hennes axel. Hon skriker av förtvivlan och hennes hjärta dunkar. Hon skriker åt dem att släppa henne, hon skriker och skriker och skriker. Tills hon svimmar av orkeslöshet och rädsla.

Ett dygn senare är tiden inne. Tyras mor gråter av förtvivlan och besvikelse. Tyra hänger en bra bit upp i luften i en bur ovanför den onda och sprakande elden. Snart kommer de släppa ner henne och binda henne runt bålet. Hon kan inget göra. Det finns inga utvägar för hon har sina händer fastbundna. Hon sitter på knä och stirrar tomt på sin mor utan att igentligen vara medveten om vad som händer henne. Hon kan inte önska, för hon känner inte. Snart är det första häxbålet gjort.
Rädslan finns för ondskan överallt men ingen vet var den finns...

Vandrarpojke

Sotet kom ner i lungorna och det kittlade i halsen. Jag hostade och längtade efter att få komma upp och se solljuset, känna den friska luften. Därför skyndade jag mig att borsta med viskan.
Och hostade ännu mer.
- Är du klar än pojke? röt Harald.
Jag slog en gång i plankan som svar för att slippa få i mig mer sot. Det sved ordentlig i ögonen när Harald började hissa upp mig. När jag klev ur skorstenen tog han tag hårt om min nacke.
- Ludvig, var du ordenlig?! Annars får du med mig att göra när de kommer och klagar!
Jag nickade fort och försökte hinna dra mig undan, men slaget träffade överarmen. Och när han släppte mig föll jag och var nära att ramla ner från taket. Det dunkade och värkte i överarmen och jag höll hårt i taknocken. Jag kämpade envist för att Harald inte skulle få se mig gråta men lyckades inte. Darrande hasade jag mig upp. Harald tittade på mig med en kall blick och tecknade åt mig att gå ner. Så jag kröp snabbt fram till stegen och klättrade ner.

Harald ställ de soppan och knäckebrödet och soppan framför mig på bordet i mitt rum. Sedan gick han in i matsalen för att äta sin mat.
Undrar vad han äter, tänkte jag. Säkert potatis med fläsk… Eller kanske stekt lax. Jag fylldes med längtan och det vattnades i munnen. Det gick snabbt att få i sig maten , men när jag var klar var jag fortfarande hungrig. Då lade jag mig i sängen och började tänka på min mamma Ida. I min fantasier låg jag i hennes famn framför brasan hemma. Drack det varma teet som hon kockat åt oss, och somnade i vår fåtölj. Jag kommer fortfarande ihåg hur hon luktade, hur hon gick och hur hon sjöng.
Jag kommer ihåg allt, även det jag helst vill glömma. När de kom och tog henne… En tår rann ner för min kind och jag kunde höra hur hon skrek och kämpade för att ta sig loss. Men då slog de henne allihop. Alla fyra männen, och hon föll ner på golvet.
Jag måste hitta henne, jag ska ge mig iväg i natt.

- Farväl för alltid Harald, viskade jag.
När jag fick upp fönstret lade jag märke till hur långt det var ner till marken. Jag satte mig på fönsterbläcket och tog ett djupt andetag.
- Jag vågar inte hoppa, men jag SKA gör det ändå.
Mina händer skakade när jag kastade mig ut. Fötterna träffade marken och jag ramlade åt sidan och slog i höften. Jag kom snabbt upp på fötter igen och sprang genom det knähöga gräset, och ut på grusvägen. Det värkte i höften när jag sprang men jag tog ändå i av alla krafter. Sedan hoppade jag över diket och in i den mörka skogen. Det var fullmåne. När jag gått i skogen ett tag tyckte jag mig höra steg, inte långt ifrån mig. Jag stannade för att lyssna. Hjärtat dunkade och jag darrade av rädsla. Nu kunde jag se de när de klev fram i månljuset. Långt och tjockt med skinnfäll framtill och svans. Ett troll. Jag spärrade upp ögonen och kunde inte röra mig. Plötsligt tittade trollet åt mitt håll och jag tappade andan. Men när trollet iaktagit på mig en liten stund gick han bara vidare. Jag hörde stegen som vandrade längre och längre bort. Tårarna började rinna av lättnad när jag vågade vandra vidare. Flera timmar senare orkar jag inte mer så jag lägger mig på ett mossigt berg för att sova.

Ljuset trängde igenom grantopparna, jag öppnade sakta ögonen och sträckte på mig. Magen kurrade när jag ställde mig upp. Skräckslagen upptäckte jag att jag inte hade en aning om åt vilket håll jag kommit ifrån. Jag vände mig om för att se om de finns något jag kände igen men nej.
- Neeeeej! Hur kunde jag var så klumpig?!
Vid sidan om ett par granar skymtade jag blåbärsris och jag skyndade mig dit. Jag åt alla blåbär jag kunde hitta. Men jag kände mig aldrig mätt trotts min magra kropp. Sedan kunde jag bara chansa på i vilken riktning jag kunde gå.
Flera timmar senare kom jag fram till en stor vit herrgård med en underbar trädgård. Jag gömde mig

bakom ett träd och lade märke till att fönstren på nedervåningen var rätt nära marken. Jag smög fram till ett halvöppet fönster och lyssnade. Det fanns tre personer i rummet som pratade. Dom åt frukost och jag kunde känna doften av gröt och nybakat bröd. Jag satt och tryckte mig mot väggen länge innan de äntligen blev klara. När jag hörde att alla gått ut ur rummet hoppade jag in genom fönstret och fick snabbt syn på en limpa och en mjölkkanna. Jag drack av mjölken och hoppade ut ur fönstret med limpan. Sedan sprang jag så fort benen bar mig. Utanför huset fanns en grusväg jag sprang upp på. Hjärtat dunkade och jag flåsade tungt. När jag kommit en bra bit därifrån gick jag istället. En stund senare hoppade jag över diket och gick in i skogen igen. Där satte jag mig och åt upp halva limpan. Sedan var jag proppmätt. Då fortsatte jag och kom allt längre in i skogen. Långt senare kunde jag skymta en liten stuga. På framsidan stod en gumma och plockade äpplen som hon lade i sin korg. Jag stod vid ett träd med limpan i handen och iaktog henne.
Efter en stund vände hon sig om och såg på mig, som om hon känt min blick.
- Välkommen Ludvig, jag har väntat på dig, sa hon.
Förvånat stirrade jag på henne.
- Hur vet du vad jag heter? frågade jag.
- Kom in i min lilla stuga så ska jag berätta allt för dig lilla vän, svarade hon. Vill du ha ett äpple?
Jag gick försiktig och misstänksamt mot henne och tog emot äpplet som hon räckte fram. Eftersom att jag var rädd att hon lurade mig luktade jag på det misstänksamt. Det luktade underbart och sött så jag tog en stor tugga och njöt av den saftiga smaken.
- Jag heter Gunvor, berättade hon.
I stugan var det mysigt möblerat. I soffan fanns en mörkgrön mjuk filt. Jag gick fram och luktade på den, det luktade mamma! Det var samma filt som vi brukade sitta framför brasan med. Jag log vid minnet. Sedan vände jag mig om och gav gumman en hoppfull blick. Visste hon kanske var mamma fanns? Gunvor log mot mig och bad mig slå mig ner bredvid henne. Sedan började hon berätta.
- Din mor kom till mig för fyra år sedan och bad om hjälp. Hon hade spått olycka i teet och i sina kort. Ida var så fruktansvärt rädd att något skulle hända dig Ludvig. Så hon bad mig ta hand om dig när olyckan kom. Det lovade jag. En kort tid senare blev hon anklagad för att vara häxa och de hämtade henne i ert hem. De brände henne…
En tår rann ner för min kind som jag snabbt torkade bort med filten. Hon var död. Gunvor fortsatte.
- Den dagen höll jag mitt löfte. Jag sände en kraft som skulle finna dig och dra dig hit. Något eller någon har hållit dig kvar men jag vet inte hur eller varför. För det har tagit lång tid. Kraften hade nog även svårt att finna dig. Ack, det är så många som har bränts på bål eller drunknat. Jag är en av de få häxor som finns kvar nu.
Jag kunde känna att hon tittade på mig men jag kunde inte lyfta blicken. Hjärtat kändes tungt och jag hade gråten i halsen. Saknaden efter mamma var större än någonsin. Gunvor slog armarna om mig , vaggade mig sakta och klappade mig försiktigt på huvudet. Tröstade mig…
Veckorna som följde gav hon mig mycket tröst och kärlek. Hon gav mig mat och en säng. Gunvor gav mig det jag så länge längtat efter. En vän.

En dag bad Gunvor mig att gå ner till byn och handla. Hon gav mig en lista på vad jag skulle köpa, pengar, en korg och förklarade den enkla vägen. Gunvor skulle själv vara hemma och sticka, för att få ihop pengar och för att hennes ben värkte så.

Jag vandrade ner för den sista backen och stirrade förvånat på byn jag såg framför mig. Det var samma by som jag kommit ifrån. Jag var tillbaka där jag börjat min vandring. Harald bodde på andra sidan byn så jag vågade mig ner till den välbekanta affären, plockade de varor jag skulle ha och betalade. När jag kom ut kunde jag skymta Harald som stod och tittade i ett skyltfönster. Skräckslagen sprang jag med den tunga korgen uppför backen och vände mig om. Harald hade fått syn på mig och rusade efter. Men han var en bra bit bakom. Jag sprang och hoppade över diket och in i den täta skogen. Grenar rev mig i ansiktet och jag kunde snart höra Haralds tunga steg bakom mig. Vilket fick mig att springa ännu fortare

Sedan sprang jag lite åt vänster och gömde mig bakom ett tjockt träd och flåsade tungt. Nu hörde jag Harald springa förbi en bit bort. Jag slutade att andas en stund. Efter ett tag vågade jag resa mig upp och fortsatte att springa åt samma håll för att Harald aldrig skulle hitta mig. Om jag sprang tillbaka kanske han skulle ge upp och göra samma sak.

Det blev snart mörkt men jag fortsatte att vandra. Jag hade ätit live av det som fanns i korgen. Den blev lättare och jag blev mätt. En stund senare kom jag fram till en liten äng. Där kunde jag se små rödaktiga bloss som hoppa och irra omkring.
- Lykttomtar, utropade jag.
Överlycklig gick jag fram till dem och böjde mig ner.
- Skulle ni kunna visa mig vägen hem? frågade jag.
En utav dem stannade upp och tittade på mig.
- Självklart, sa lykttomten glatt.
Precis när jag skulle börja förklara var jag bodde hoppade han iväg. Förvånat skyndade jag efter. Bara någon timme senare var vi framme. Jag böjde mig ner, tackade för hjälpen och gav honom ett mynt som blivit över. Det måste man göra om man inte vill förlora synen. Sedan gick jag in i stugan och där satt Gunvor och väntade. När hon såg mig komma in rusade hon fram för att sedan ge mig en stor kram.
- Vad jag har varit orolig! Var har du varit? snyftade hon.
När jag berättat all sa hon att hon aldrig mer skulle låta mig gå dit ensam. Snart var det läggdags och jag fick äntligen krypa ner i sängen.

Harald va fortfarande vilse ute i skogen. Men då kom han fram till en liten äng. Där han såg små rödaktiga bloss som hoppa och irra omkring.
- Lykttomtar, utropade han och sken upp.
Men inte för att de skulle visa honom hem utan det var pengar han tänkte på. Han lade ett mynt i gräset och snart hoppade en lykttomte fram och såg på myntet.
- Det där är väl inget! Min skatt är mycket större! Vill du se? frågade lykttomten stolt.
- Javisst, svarade Harald och följde efter.
Bakom en sten visade lykttomten en säck full med mynt och juveler. Harald sträckte sig efter säcken beredd att springa. Men plötsligt fick han en hård smäll i ansiktet rakt ur tomma intet. Harald föll överraskat baklänges och lykttomten blängde irriterat på honom. Harald reste sig snabbt och sprang så fort benen bar honom. Det värkte och dunkade ordentligt i huvudet. Flera timmar senare kom han fram till vägen. Då kändes kroppen tung som bly. Harald vankade sakta hem. Redan nästa dag hittades han död i huset. Nyheten spred sig snabbt i byn. Det berättades att han fått ansiktet snedvridet.
Ludvig kunde inte låta bli att bli glad eftersom att Harald behandlat honom så illa. Och allt bara för pengar och makt. Det är igentligen inte värt något... Men Ludvig visste ändå varför Harald blivit så elak. Hans far hade slagit honom under hela hans uppväxt och hans mamma hade dött när Harald var 9 år, vilket fick hans far att slå honom ännu mer och ännu hårdare. Haralds uppväxt har förmodligen fått honom att tro att det är makt och pengar som kan ge honom lycka eftersom att han aldrig fått någon kärlek. Ingen föds elak, det är livets alla upplevelser som formar oss till dom vi är idag.

Alltid på väg

Annika öppnade sakta ögonen när hon hörde pipet från väckarklockan som precis blivit 05.00. Hon gäspade stort och hade svårt att hålla upp ögonlocken. Det svåraste hon visste var att lämna sängens varma famn på morgonen. Annika tvingade sig upp ur sängen, tog sina kläder och gick in i badrummet. Hon var klar med allt klockan halv sex och då gick hon in till sin dotter Malin. Annika böjde sig ner över sängen och log mot henne. Malin öppnade ögonen när Annika lade handen på hennes axel ör att väcka henne. Malin gnällde över hur trött hon var och Annika fick genast dåligt samvete. Hennes dagisfröknar klagade ofta på hur trött hon var och att Malin alltid sov som en stock när de skulle sova middag. Dom fick alltid lämna henne ensam i rummet en timme ungefär och titta till henne då och då. Men Annika behövde igentligen jobba mer men hon måste tillbringa helgen med Malin! Annars klarar hon sig inte! Annika lyfte upp Malin ur sängen och hjälpte henne att tvätta sig och klä på sig. När båda två var färdiga och Annika fått i sig ett par mackor skyndade de ner till bilen. I bilen pratade Malin om att hon längtade efter pappa (Lasse) och det sårade på ett sätt Annika, för hon kände att hon inte räckte till. Men hon svarade att de skulle försöka ses i helgen. Lasse hade åkt när han fick veta att Annika var gravid och vägrade göra abort. Han hade sedan skaffat ny familj som nu består av hans fru Sandra och sonen Erik på två år men inte brytt sig alls om Malin. Annika hade inte heller fått några pengar överhuvudtaget för att kunna försörja Malin lättare. På 5 år hade Malin fått ett paket blöjor och en docka när hon fyllde tre. Lasse har inte träffat Malin många gånger men Annika kämpade för Malins skull, gjorde allt för att få honom att bry sig. Annika åkte till Malins dagis och lämnade henne och sedan skyndade hon till sitt eget jobb. Hon lämnade sina kläder och satte sig i kassan. Det var alltid lugnt på morgonen men på efter middagen skulle bada i kunder. Hon tog ett djupt andetag. Försökte koncentrera sig på att vara lugn och glad. Som hon gjorde varje morgon. Men det var långt ifrån alla gånger som hon lyckades. En tant med mjölk, pålägg, bindor, hallonkräm och flingor ställde sig i kassan. Annika log glatt, hälsade artigt och tog betalt. Så, de där gick ju bra och klarar man det en gång kan man klara det flera gånger. Hon tog ännu ett djupt andetag. Sen kom det ett gäng ungdomar i 15-årsåldern som skulle ha läsk och godis.
Vilken frukost! tänkt hon. Hon sade summan och tog emot ett par tjugolappar. Annika gav tillbaka lite småpengar och gav dem kvittot. Tjejen snäste irriterat att hon skulle ha 5 spänn till i växel. Annika bad om ursäkt för att hon varit tankspridd men kände sig nervös och misslyckad. När det äntligen var lunch var Annika trött och lättirriterad. Hon gick in i personalrummet och tog sin yoghurt och hällde på lite müsli. Hon njöt av den kalla maten och det kändes som om hon inte ätit på en evighet. Hon pratade lite med de andra och klagade på hur trött hon var på det här jobbet. De höll med henne och pratade om att söka nytt men ingen visste riktigt vad. När Annika kom tillbaka till kassan blev kön snabbt lång och hon skyndade sig med varorna. När hon inte fick in koden på en vara frågade hon snabbt hur mycket den kostade. Mannen visste inte och Annika snäste irriterat åt honom. Ringde upp dem på lagret och kön blev ännu längre. Svetten började rinna i pannan och hon torkade snabbt bort den med tröjärmen. När klockan slagit fem var Annika helt slut och hungrig. Hon skyndade iväg till bilen och hämtade Malin på dagis. Hon grät när Annika kom dit och vägrade sätta på sig ytterkläderna. Lägg av nu! sa Annika irriterat åt henne men hon började bara gråta ännu mer. Nu sätter du på dig kläderna! sa hon och darrade av stress. Annika lade henne på golvet och försökte få på henne överdragsbyxorna. NEEEJ! vrålade Malin och skrek medan tårarna forsade ner för hennes kinder.
Sluta, sluta SLUTA skrek Annika och föll ihop på golvet med händerna för ansiktet. Malin tystnade och såg förvånat på sin gråtande mamma. En dagisfröken hjälpte Annika upp och sa åt henne att gå och sätta sig i bilen. Hon gjorde som hon blivit tillsagd. Efter ett tag kom hon ut med Malin som var påklädd och hon såg lugn ut.
Tack, tack så mycket, viskade Annika och tittade ner i knät. Hon hade aldrig känt sig så misslyckad i hela sitt liv och hon hade skrämt Malin. Ingen orsak, sade hon och stängde bildörren.
Förlåt, sade Annika till sin dotter och började gråta igen. Hon kramade om Malin och startade bilen. Skyndade sig hem, skyndade sig att laga mat. Sedan åt hon under tystnad för hon skämdes. Malin var också tyst och tittade upp på sin mamma då och då men hon vågade väl inget säga. Annika började gråta igen och bad om förlåtelse en gång till. Malin sa att de inte gjorde något. Kanske hade hon förlåtit Annika, men Annika kunde inte förlåta sig själv. Och hon visste inte vad hon skulle gör för att bättra sig. Senare på kvällen ringde hon Lasse för att försöka gottgöra Malin men han ville inte träffa henne. Han skrek åt Annika att han faktiskt hade en egen familj att ta hand om och att dom hade ju klarat sig bra utan honom de tidigare fyra åren. Hon lade förtvivlat på luren.
Kan det aldrig sluta?

Mitt liv för länge sen....

Jag vaknar upp ur min säng, min kudde är fortfarande våt av tårar. Det är ännu mörkt så jag tittar upp på klockan, den är 04:25. Mitt huvud värker och jag orkar inte gråta mer. Jag smyger sakta iväg till toaletten för att inte väcka mamma och pappa.
Vågar inte titta på min spegelbild så därför tänder jag inte. Sätter mig och börjar fundera över kring mig själv, undrar varför mamma fick mig till ”gåva”. Gud vad hon måste ångra sig, att föda mig var det största misstaget hon någonsin gjort.
Jag kanske är en jävel, bara det att jag inte fått veta det än… Varför har jag fått den här kroppen? Varför är jag så ful? Varför är min insida fylld av hat och ondska? Varför förtjänar jag inte att leva? Varför har jag överhuvudtaget fått ett liv? Jag önskar att jag var någon annan, någon perfekt… Någon som min syster. Avundsjukan tätnar, hon har allt och jag ingenting. Alla tycker om henne och alla hatar mig. Men hon är fortfarande inte nöjd. Hon är alltid så arg, jag förstår inte. Vad saknar hon?
Vill bara försvinna, om jag fortsätter att leva kommer alla i min omgivning önska att jag inte gjorde det och dom skulle ändå vara lyckligare utan mig. Dom förtjänar det, ett bättre och lyckligare liv. Men inte jag. Jag är ingen bra person. Jag förtjänar inte en så enkel utväg som döden, jag måste lida. Plågas igenom resten av mitt liv.
Ja, de ska jag göra. Jag ler, ler av skadeglädje. Det är rätt åt mig. Jag är inte värd något mer än det. Ilskan över att jag får mer än vad jag förtjänar dunkar i huvudet på mig och mina naglar river igenom skinnet på mitt ben. Ilskan är ur mig och jag andas ut och slappnar av. Det bränner och blodet sipprar sakta upp ur såren. Och dem är inte dem ända som finns på mitt ben. Jag är fångad, ingenting kan ta mig härifrån…

Mamma ropar åt mig att jag ska gå upp och jag öppnar sakta ögonen och suckar. Går upp, gör det jag måste. I badrummet och ställer jag mig framför spegeln.
Igår läste jag i någon jävla FRIDA– tidning att ”folk med dåligt självförtroende ska kolla sig själva i spegeln och hitta det man tycker om och sen bara se det” bla bla bla… F
ast jag vet att det aldrig kommer att fungera går jag desperat igenom ansiktet. Jag går igenom hela min jävla kropp, men jag hittar inte någonting jag tycker om…
Jo, föresten, jo. Mina öron… Det är inget fel på dom. Jag letar efter något jag tycker om och hittar mina jävla öron! Åt helvete med FRIDA!
Jag går ut med Jonna, det är min lilla solstråle… När hon springer runt och viftar på lilla svansen blir jag lugn och glad av att se henne. Utan henne kan jag inte leva. Hon får aldrig dö…
När jag kommer in igen börjar mamma genast gnälla om något jag som vanligt har gjort fel. Påminner mig om att jag inte klarar av någonting och att jag bara vill jävlas med henne. Och jag antar att det kanske är så… Känns som om jag inte vet vad jag gör, vad jag känner… Jag handlar innan jag tänker. Det är som att jag inte kan kontrollera mig själv.
Jag blir tårögd och kämpar hårt för att det inte ska börja rinna om ögonen på mig. Det måste vara så, mamma måste ha rätt… Jag är så äckligt dum i huvudet! Jävla fula fitta!!! Sedan lägger hon märke till vad jag har på mig. - Det där har du INTE på dig i skolan bara så du vet! säger hon irriterat.
Igentligen blir jag så arg att jag har lust att skrika men jag tvingar ner ilskan. För jag vet att om jag inte gör det får det konsekvenser. Jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad jag står för. Jag är ingenting. Mitt värde står på noll, det kommer det alltid att göra. Det kan jag inte göra någonting åt. Jag kan inte bli en bättre person, mitt hat har tagit över allt. Vad finns det i mitt liv som betyder något? Varför ska jag leva? Vad har mitt liv för mening? Vem behöver mig? Kan någon någonsin älska mig? Nej, ingen, nej, nej. Att någon skulle kunna göra det är omöjligt och den känslan finns inte ens i mina tankar eller drömmar. Jag förtjänar inte att bli älskad. Kommer aldrig att uppnå något med mitt liv, så varför leva? Är jag född för att hjälpa någon är det den enda meningen mitt liv någonsin kommer att få. Att man får ett bra och lyckligt liv är så viktigt och jag skulle kunna göra allt för att hjälpa andra att undvika smärta.
Men inte jag, haha alla försöker intala mig det hela jävla tiden. Fattar inte varför, tror dom jag går på det eller? Att dom ljuger är ju uppenbart , men jag förstår inte varför dom gör så. Vad vinner dom på det? Vill dem att jag ska hjälpa dem? Är dem rädda att dem kommer behöva mig? Dom måste vilja ha något i gengäld och det gör jag gärna. Om det är så bryr jag mig inte om det faktum att de utnyttjar mig. Jag är inte värd något mer och dom förtjänar den hjälp dom kan få. Jag äter frukost och gör mig i ordning, sedan går jag in i badrummet för att fixa till mig lite. Jag sätter upp mitt hår till en hästsvans och sedan stirrar jag in i mina bruna ögon med en föraktande blick.
Börjar sminka mig vid ögonen, svart ögonskugga, svart kajal och mascara. Jag tittar missnöjt mig på mig själv, jag ser ner på mig själv.
Men det är inte jag, utan personen i spegeln.
Personen i spegeln är svag, personen är ful och dum i huvudet... Personen är äcklig och avskyvärd. Misslyckad…

Jag kommer in i skolbussen igen, ännu en jävla dag. Ännu en omgång av spelet. Spelet man aldrig slutar spela. Livets jävla spel som man varje dag gör allt för att vinna. Men det gör jag aldrig. Jag förlorar varje omgång, och det är att bevis på att jag är förlorad. Det är inte längre något jag tror, det är bara fakta. Ren fakta…
Emma är med mig i skolbussen och hon är en utav världens finaste tjejer. Det är samma sak med Micke och jag tycker mycket om honom. För mycket, men jag är inte värd honom. Han behöver ingen person som mig. Jag och Emma går till våra skåp och ställer oss och pratar, väntar på att folk ska komma och på att första lektionen ska börja. Men jag vill inte att den ska det. Jag vill inte att folk ska komma, jag vill inte att mitt liv ska fortsätta. Jag vill bara härifrån. Spelar glad, min i mig hatar jag.
Spelar säker, men i mig skakar jag.
Låtsas vara som alla andra, min i mig vet jag inte ens vem jag är.
En halvtimme senare har dom flesta kommit och då står jag där och gör allt för att göra mig osynlig. Gör allt för att bara sjunka in i mängden. Men vad jag än gör dröjer det ändå inte länge fören orden kommer… Jag kan inte stoppa dem, kan inte ignorera dem, kan bara önska att jag inte hör… Men det är aldrig någon som uppfyller min önskan.
Blicken vänds och stannar på mig, munnen ler glatt av skadeglädje och uttalar orden. Andra tittar på mig med äcklade och hatiska blickar. Orden dunkar i mitt huvud och jag kämpar envist för gråten. Gör allt för att inte känna, men kan inte. Jag känner hatet och ilskan mot dem men då kommer jag och tänka på hur kul dom måste ha, hur bra dom måste må. Och jag gläds med dem.
Undrar hur dom förstått vem jag är, mitt värde så snabbt. Märks det så tydligt? Ödet kanske låtit dem få veta, eller va fan… Vad snackar jag om?? Jag får alltid allt och låta så förbannat allvarligt. Jag är ingenting bara, va fan tänker jag så mycket på det för? Klart dom sett, klart dom känt. Det är bara fakta för i helvete! Vad undrar jag över? Varför just jag blivit tvungen att få den här kroppen, tvungen att vara som jag är?
Jag får spykänslor i halsen och det bränner av min ilska. Jag går åt sidan en bit, visar att dom vunnit. När ingen ser sträcker jag in handen under tröjärmen och river med naglarna. De bränner på huden och känslan av lugn sprider sig i kroppen. Och känslan av att jag skadat mig själv får ett snabbt leende att visa sig i mitt ansikte.
Lektionen börjar och jag och mina kompisar sätter oss i ”lilla rummet” bredvid vårt klassrum. Vi småpratar och arbetar med våran nya uppgift. Jag gäspar stort. Efter ett tag sticks ett huvud in genom dörren.
- Får jag pennvässaren? Tack, asså fy fan vad du är ful Madde! Du med Alexandra… Han ger mig en äcklad blick och jag känner mig äcklig. Du vann den här gången också, hoppas du är glad. Jag kan inte göra annat än att hålla med honom, men det gör ont och gråten är nära.
För nära, en tår börjar sakta rinna ner för min kind och jag torkar snabbt bort den. Dörren stängs och jag tittar sakta upp på Alexandra. Ser att hennes händer skakar men hon ser ändå så oberörd ut. Helvete också! Jag klarar aldrig av något! Fan ta mig!
De andra börjar prata med mig, dom låtsas som om att dom inte fattade varför jag höll med. Jag klarar inte av det, påmmins bara om sanningen och tårar börjar strömma ner för kinderna. Dom försöker trösta mig men jag tar inte till mig deras ord. Tårarna ger mig känslan av torrhet på kinderna och det får mig att känna mig ännu fulare. Rasten kommer och jag blir faktiskt lättad. Då är jag inte tvungen att vara nära dem.
Men rasten är inte lång, tio minuter, sen är det idrott. Jag och mina kompisar går direkt ner till idrottshallen och byter om. Jag ser till satt jag inte visar min kropp någonstans. Speciellt inte mina sår. När vi går upp till gymnastiksalen spelar vi lite fotboll först innan lektionen börjar. När jag får bollen kommer en kille i klassen springande mot mig, när han försöker ta den passar jag den snabbt till en av mina kompisar.
Han ska inte få ta den ifrån oss, bara tro att han kan göra vad han vill! Då tar han tag om min arm och snurrar runt tills jag inte hänger med längre och jag ramlar. Han skrattar och går därifrån. Jag reser mig snabbt upp och fortsätter spela. Det värker i knät men jag springer ändå. Jag springer så fort benen bär mig.
Lektionen börjar och vi får välja lag själva. Alexandra och killen i min klass börjar bråka om något och han skriker att hon är ful och dum i huvudet. Alexandras ögon blir blanka och jag kan se smärtan, för att rädda henne skriker jag:
- Jävla idiot!
Han går emot mig med bestämda steg och jag kan se hån och vilja i blicken. Jag sitter ner på en bänk och han greppar min nacke och slår ner mig mot golvet. Min panna träffar och min kropp sjunker ihop. Det dunkar i pannan och jag kan som vanligt inte hindra tårarna.
Han får en utskällning men det rör honom inte i ryggen så vad spelar det för roll? När idrottslektionen är slut byter vi om och lämnar gymnastikkläderna i skåpet. Sen är det lunch och jag och mina kompisar hämtar mat och tränger in oss allihop runt ett bord. Vi sitter alltid alla tillsammans, vi är alltid tillsammans i skolan. Killarna irriterar sig på det och börjar skrika.
- Asså, varför måste dom sitta så många, jävla töntar! Tjejerna i våran klass är alltid så mobbade!
Kanske gör dom så för att dom på nåt sätt känner att vi inte ska ha vänner att sitta bredvid för att vi ska bli ännu svagare, kanske vill dom bara ha nåt att skrika på oss för…
Nästa lektion när jag sitter och skriver kommer en kille i klassen fram till mig och säger att det är hans penna. Jag säger bestämt att jag vet att det är min. Då kommer det en annan och stöttar upp honom.
- Me du kan ju för fan inte bara ta nån annans grejer!
- Nej, eller hur!
Jag blir nervös och han försöker ta pennan ifrån mig men jag håller ett fast grepp om den. Ett slag träffar överarmen och automatiskt släpper jag pennan, dom hånflinar och går. Det värker och dunkar i armen. Jag förlorade igen, som vanligt. Det får mig att känna mig värdelös, jag klarar aldrig av något. Dagen går och jag tar bussen hem. Det känns skönt att få komma därifrån. Jonna välkomnar mig när jag kommer till dörren. Hennes glädja får mig att känna mig stolt och glad för stunden. Någon är glad att se mig. Jag tar en promenad med henne men då börjar jag tänka på allt och mitt humör sjunker snabbt. Då slår tanken mig att Jonna känner mig igentligen inte, visst behandlar jag henne bra. Men hon skulle bli lika glad att se min äldsta bror som inte är hemma speciellt ofta och han bryr sig inte mycket om Jonna. Jag känner mig åter igen värdelös.
När jag kommer hem tar jag en macka och börjar med läxorna. Jag har en klump i magen, det känns som om magsäcken vrider sig. Orsaken är självklart att jag mår (psykiskt) dåligt men jag vägrar erkänna det och går ner för att bara ta något litet med ett glas vatten. Det blir chips som blev över i helgen, det smakar gott. Men när jag fått i mig dom ångrar jag mig genast och får dåligt samvete. Nu skulle inte mamma tycka om att se mig, hon klagar alltid på att jag äter för mycket och borde försöka bli av med hullet jag redan har. Det sårar mig såklart men klagar inte för jag är ju värd det. Fortsätter med läxorna och sen är det middag. Jag äter för mycket då också och mina föräldrar klagar på mig.
Tittar avundsjukt på min lillasysters smala kropp. Mamma säger åt mig att börja göra sit-ups på kvällarna.
”Mmmm” svarar jag och tittar ner i tallriken.
Det är min tur att diska för Sofie ska gå ut med Jonna. Jag diskar och torkar bordet och bänken noggrant. Sen går jag upp och fortsätter med mina läxor igen. Efter ett tag hör jag hur mamma skriker ”Madelene” och förstår genast att det är något jag har gjort för annars kallar hon mig bara Madde.
När jag kommer ner säger hon att jag inte har torkat spisen och mitt glas står kvar på bordet fast dom ska köra igång diskmaskinen. När jag börjar med det hon sagt åt mig fortsätter hon klaga på att jag aldrig gör som hon säger, att tjejer ska vara ordentliga och att jag aldrig klarar av någonting. För varje ord som kommer ur hennes mun känner jag mig mer och mer dum och äcklig. När jag är klar kontrollerar hon att jag inte missat något och jag går upp för att duscha och innan står jag länge och tittar på min kropp i spegeln.
Det äcklar mig så mycket att jag får spykänslor och det kommer upp lite ur halsen, men bara så mycket att jag snabbt kan svälja det igen. När jag står där varken känner eller tänker jag något utan allt står stilla. Jag börjar duscha men det känns aldrig som att jag blir ren. När jag stänger av det varma vattnet börjar jag skaka och jag kan inte hindra tårarna, jag läggar min ner på det kalla golvet och bara gråter och gråter. Efter en stund ställer jag mig upp och tittar på min spegelbild. Mina ögon är röda och jag är fulare en någonsin. Det dunkar i hela min kropp och i mitt huvud hör jag röster…

Du är inte värd ett skit, verkligen inte ett liv, skriker hon.
Jag vet, förlåt, förlåt för att jag lever, snyftar hon.Haha, du är så jävla ful din lilla jävel, skriker och river hon.
Men det är inte nog.
Hon blundar gråter, inser och tar emot.
Dra åt helvete, du är så jävla ful! vrålar hon. Du klarar för fan inte av någonting för du är så jävla dum i huvudet!
Hon lägger sig på golvet med händerna för ansiktet, hon är besegrad.
Jag hatar dig! Du är så jävla äcklig! vrålar och skär hon så blodet rinner.
Äntligen kommer lugnet, allt är över.
Den här gången, för den här stunden.
Men snart kommer allt tillbaka.
Igen.

Jag går in i allrummet för att titta på TV. När jag sätter mig ner flyttar sig min lillasyster irriterat åt sidan. Det får mig att känna mig avskyvärd och det brinner inom mig.
-Asså, måste du sitta här? Kan inte du gå ner till mamma och pappa?
-Nej, svarar jag och anstränger mig för att låta som om jag inte brydde mig.
-Me, jävla äckliga cp-barn! skriker hon och går ner själv.
Och jag sitter ensam kvar och stirrar på TV:n, jag känner inte och jag tänker inte. Bara sitter där som om jag vore i chocktillstånd. Sedan tittar jag sakta ner på mina händer och lyfter upp dem framför mitt ansikte, jag har stor lust att bita i dem. Men jag kan inte, händerna är för svåra att dölja. Istället river jag bara hårt innanför tröjan. Det bränner men det räcker inte, jag måste ha mer. Jag går in i mitt rum och hämtar min halvblodiga T-shirt och går in i badrummet. Plockar fram rakhyveln och gör ett snitt men de kommer inget blod så jag gör snabbt ett till, och ett till. Då ser jag hur blodet sakta sipprar fram i det första snittet och sedan det andra. Då inser jag att det var inte smärtan jag ville känna utan blodet jag ville se. Och jag blundar och tar ett djupt andetag, njuter av lugnet så länge det varar. För det är inte länge. Stoppar blodet med T-shirten och sedan går jag och sätter mig framför TV:n igen.
Efter ett tag klarar jag inte det längre utan måste gå in i mitt rum för att ingen ska se mig. Jag sätter mig på sängen och gråter så jag skakar.
Känner mig så instängd, instängd i en annan person.
Personen i spegeln, personen jag hatar.
Personen är jag…
Jag förstår inte, det är jag…
Går och sätter på stereon, hårdrock med P.O.D.
Jag blundar och lyssnar, på något sätt gör den mig lugn. Den speglar vad jag känner.
Jag släcker lampan och går ut från badrummet. Nu har alla äntligen gått och lagt sig. I mitt rum tar jag fram en sax och en T-shirt. Länge sitter jag och tittar på tröjan och funderar innan jag börjar klippa. Ärmarna åker av och det blir ett linne. Jag klipper en annorlunda urringning och lite på nederdelen av linnet. Sedan provar jag den och står och iakttar mig i spegeln länge. Tröjan blev fin, jag ler och känner mig faktiskt ganska nöjd.
På något sätt kan jag känna mig vacker, på något sätt kan jag känna att personen i spegeln är JAG. Men på något sätt gör det mig arg så jag river mig på armen. Jag plockar undan och lägger mig i sängen, då kommer tårarna igen. De rinner sakta ner för mina kinder.
Då sätter jag ihop mina händer och önskar att jag var någon annan. Önskan slog inte in så då önskade jag att jag inte fanns. Men när jag öppnade ögonen var inte heller den uppfylld. Med en darrande och kall röst viskar jag sakta:
- Jag hatar dig….

Epidelog:En tid senare fick några utav mina kompisar veta att jag gjorde mig illa. Då hade jag börjat må lite bättre och insett att jag ville ha hjälp vilket jag också sa. Därför gick en utav min kompisar till lärarrummet och berättade för en som hon litade på. Den läraren tog kontakt med en skolkurator och fixade en tid åt mig. Någon vecka senare kom läraren och hämtade mig i korridoren. När hon berättade att min kompis sagt till henne vad jag höll på med blev jag inte arg, bara tacksam.Jag pratade med kuratorn ett par gånger, hon var duktig och förstående. Hon ville att jag skulle ta kontakt med BUP. Men för att kunna göra det var jag tvungen att berätta för mina föräldrar. Jag blev mycket tveksam, jag hade två dagar på mig. Sedan skulle de få komma och prata med kuratorn så att de skulle förstå bättre. Nästa morgon när jag satt och åt frukost och mamma tittade på TV så sa jag de bara rätt ut för annars skulle jag ångra mig.
- Mamma, jag skär mig…
- Va??-
Du hörde…
- Ja, men jag förstår inte…
- Jag skär mig, upprepade jag och tårarna började rinna. Jag skär mig själv… Ni ska prata med skolkuratorn på Fredag.
Jag räckte fram lappen.När jag kom hem hade mamma ringt till pappa och båda hade varit hemma från jobbet. Det hade varit en jobbig dag och jag längtade efter att få känna smärtan när rakbladet skar mig i benet. Men när jag kom upp i badrummet kunde jag inte hitta den. Jag blev desperat och började leta efter saxen istället. Panikslaget såg jag att den också var borta. De hade gömt dem... Jag var så arg att jag hade lust och bara ställa mig och skrika. När jag kom ner frågade pappa hur jag igentligen mådde.
- Bra, svarade jag och försökte ta mig förbi honom.
- Det gör du ju inte, sa han och kramade mig och tårar trängde upp ur ögonen på mig igen.
De pratade med kuratorn och jag fick komma till BUP och prata med en psykolog som hette Maria. Hon vara noga med att jag beskrev hur jag mådde så mycket jag kunde. Maria var väl duktig det var inte hon som hjälpte mig. Hon fick mig att må bättre för stunden, inte mer. Hon berättade inte vad jag skulle göra, hur jag skulle ta mig ur det. Eftersom att mina föräldrar gömt undan saxar och rakblad brände jag mig ett par gånger med tändstickor och rev mig istället. En kort tid senare på min födelsedag strulade jag med en kille som hette Kalle. Jag kan knappast säga att jag var en duktig nybörjare men jag kände inte längre att jag var äcklig. Tänk att någon kunde kyssa och ta på MIG! Sedan när han sa att han ville bli tillsammans med mig blev jag överlycklig. Jag märkte snabbt att det mest var sex han var ute efter men desperat som jag var stannade jag. Vi passade inte ihop och något sex fick han aldrig så efter tre månader gjorde han slut. Men jag hade inte mycket känslor för honom så jag blev inte ens ledsen och han fick aldrig veta att jag gjort mig själv illa. Tiden gick och jag växte hela tiden inom mig. För första gången i mitt liv kände jag mig vacker. Jag uttryckte mig i mina kläder, mitt smink och i musiken. Det fick mig att känna mig stolt över vem jag var. Från början hade jag bara försökt tycka om det som alla andra tyckt om men alla har rätt till att uttrycka och vara sig själva. Nu har jag förstått att min stil var en mur jag byggt upp runt mig, för att alla skulle se att de inte kunde såra mig. Men i själva verket var det precis vad de kunde. Det var även för att jag hatade så mycket. Om jag skulle bli riktigt förbannad idag kan jag inte säga att jag inte skulle göra mig illa och gråta istället för att uttrycka min ilska. För jag har aldrig kunnat skrika, kasta saker och sånt. Och jag vet faktiskt inte om jag har andra val. Men jag ska kämpa.

Idag mår jag väl bättre men jag är som besatt av utseendet. Det är i princip det enda jag tänker på. Mina kläder, mitt hår, smink och min vikt. Jag letar fel på alla och tänker ut vad man kunde göra at saken. Det bara händer, jag gör det inte medvetet. Kanske ska man göra ett pannlyft, sminka såhär… fixa kläder som får hennes bröst att se större ut…. Allt… Jag är så trött på att känna och tänka såhär… Jag har gått lite fram och tillbaka mellan olika psykologer men har inte fått någon större hjälp ännu. Skär mig fortfarande och det är väldigt olika hur ofta. Har fått diagnosen Borderline nu, en personlighetsstörning som jag har framkallat efter allt som min mamma och dem i skolan har sagt och gjort mot mig. Jag ska ta ett sabbatsår nu när gymnasiet är klart och så ska jag gå i terapi i ett år. Gruppterapi varje måndag… Hoppas att det ska hjälpa mig. För nu vill jag verkligen vara snäll mot mig själv och tycka om mig, men det är så svårt! Men en dag ska lyckas med alla mina mål och tro på mig själv...

Nu var de länge sedan jag skrev det här, och mår idag mycket bättre. Har inte skurit mig på ungefär 2 år. Jag har ingen slags ätstörning alls osv. Men jag behöve defenetivt jobba mer med mig sjäv för att kunna leva livet full ut.