Pälsen

Det var en kall vinter det året. Människorna krympte ihop under kölden och blev ännu mindre, utom de som hade pälsverk.
Häradshövding Richardt hade en stor päls. Men inte far.
Idag är det jul, jag som har längtat så mycket! Ända sedan tidigt på morgonen när far gav sig av till jobbet har jag hjälpt mor med middagen.
Det doftar underbart av julmat och nejlikor i hela lägenheten. Nu har mor klätt sig i sin röda klänning som hon har på sig varenda jul och hon har släppt ut sitt blonda långa hår, hon är så vacker och jag kan inte sluta se på henne. Så vacker vill jag också bli en dag.
Mina bröder har satt sig i vardagsrummet för att slå in sina julklappar till mor och far som de har gjort i slöjden så jag tar också fram mina och letar fram lite mer tidningspapper. Precis när jag sätter mig ner hör jag dörren öppnas och mor som går in i hallen så jag och mina bröder skyndar oss, tänk om det är far! Han får inte se våra klappar! När vi precis hunnit bli klara vänder vi oss om och ser far gå in efter mor, vilken tur att vi hann!
Men det blev plötsligt en konstig känsla i rummet. Mors ansikte är blekt och hon ser rädd ut. Far ger oss ett leende och jag besvarar det men jag kan se att någonting är fel i hans ögon.

Efter den ljuvligt goda middagen flammade en stor brasa i fars arbetsrum. På bordet stod whisky och vatten. Hövding Richardt låg utsträckt i våran stora skinnklädda länstol och rökte en cigarr. Far satt ihopsjunken i ett soffhörn. Dörren stod på glänt till salen, där mor, jag och mina bröder höllo på att tända julgranen.
Middagen hade varit mycket tyst. Bara jag och mina bröder att kvittrat och pratat i munnen på varandra och varit glada.
- Du säger ingenting, gamle gosse, sade Richardt. Sitter du kanske och grubblar över din trasiga överrock?
- Nej, svarade far. Snarare över pälsen.
Det var tyst i några minuter innan han fortsatte:
- Jag tänker också på någonting annat. Jag sitter och tänker på att detta är den sista jul vi firar tillsammans. Jag är läkare och vet att jag icke har många dagar kvar. Jag vet det nu med fullkomlig visshet. Jag vill därför tacka dig för all vänlighet du på sista tiden visat mig och min hustru.
Det högg till i hjärtat, jag kunde höra vartenda ord ifrån salen där jag stod vid julgranskartongen vid dörröppningen och låtsades söka efter en speciell julkula. Fast jag visste att far var sjuk hade jag icke tänkt på att han kunde dö. Fast jag icke ville höra mer kunde jag icke vända mig om och gå till granen igen.
- Å, där misstar du dig, mumlade Richard och såg bort.
- Nej, svarade far, jag misstar mig icke. Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din päls. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet.
Jag kunde känna oron krypa längs ryggraden. Far pratade så konstigt. Jag vände mig om och viskade till mig mor. Hon såg förvånat på mig när hon sakta smög fram till mig och hon stelnade till när hon hörde far fortsätta.
- Jag vet nu Richardt. Och jag vet att du vet vad jag vet.
Mor rusade ut i vardagsrummet och såg förtvivlat på honom. Plötsligt ångrade jag mig att jag viskat henne till mig.
Från den sekunden förändrades allt, och det var mitt fel alltihop!