Lämna mig inte...

”Varje dag kändes värd att leva och de kunde inte bli bättre. Min kärlek till Amanda, mitt vackra barn, tycktes bara bli större och större. Jag kunde sitta och se på henne hur länge som helst, men nu vill jag bara blunda…”

År 1862 fick Kristinas man Carl sparken från sitt arbete på fabriken. Då hade Amanda precis fyllt sju år. Carl letade nytt arbete varenda dag men utan framgång.
Hyran till lägenheten hade de inte längre råd med att betala så det dröjde inte lång tid förrän de blev vräkta. Hade de något val?

Jag tog ett djupt andetag innan jag tog mitt första steg ner i gruvan, Amanda pressade min hand hårt och hon sökte förtvivlat min blick. Men jag höll blicken stadigt rakt fram, jag kunde inte se på henne. Det skulle göra för ont. Jag var tvungen. När vi kom ner tog en man emot oss som förklarade att jag skulle arbeta som kolbärare och Amanda som dörröppnare. Han greppade hennes arm och jag såg skräcken i hennes ögon när hon tvingades släppa min hand.
- Nej, snälla mamma, lämna mig inte…
En tår rann nerför hennes kind innan hon försvann i mörkret. Alldeles tom stod jag kvar och stirrade mot den mörka gruvgången tills en annan man drog iväg med mig åt ett annat håll. Jag fick bära tungt, fram och tillbaka i den branta trappan. Fast de andra tvingats slita så länge, kunde jag inte hålla deras tempo. En man upptäckte det och han gav mig en hård örfil och jag föll in i stenväggen. Fast jag var blöt av svett, blod rann från min panna, ryggen värkte och mina ben darrade var det ingenting i jämförelse med oron för Amanda. Vad hade jag gjort?

På kvällen när jag äntligen fick se Amanda igen och arbetsdagen var över, grät jag av lättnad när hon kom gående emot mig. Jag böjde mig ner för att få omfamna henne, men när hon kom fram vägrade hon se på mig. Desperat vände jag hårdhänt hennes huvud emot mig, då öppnade hon sakta ögonen och gav mig en tom och sorgsen blick. Förtvivlat släppte jag greppet om hennes kinder och föll ihop i tårar. Jag hade svikit henne. Den natten försökte Carl prata med mig men jag kunde inte lyssna, det här var inte rätt, vad han än sa. Vi hade ett val, men vi gjorde fel. Men hur skulle vi annars överleva? När Amanda somnat i min famn upptäckte jag ett stort blåmärke på hennes lår och ett sår på hennes fot. Hur kunde jag låta henne utsättas för den här? Aldrig skulle jag kunna förlåta mig själv. Min plikt är att skydda mitt barn, men istället tvingar jag iväg henne till ett helvete.

Ett år senare hade Kristina allvarliga ryggproblem och varje sekund i arbete var en plåga. Carl hade dåligt samvete för att han inte arbetat ännu hårdare på fabriken för sin familjs skull och hans kropp var slutkörd. Amanda sa nästan aldrig något längre och hennes ansikte var alltid uttryckslöst. Hon var liten, smal och hade alltid någon skada på kroppen. Varje dag när Kristina tvingas skiljas från Amanda tidigt på morgonen är som den första. Kristina gråter varenda gång och Amandas förtvivlade blick äter upp henne innefrån. En dag klarade hon det inte längre. Kristina sprang efter sin dotter, tog sig upp från gruvan och gick aldrig mer ner dit. Samma dag var familjen borta därifrån. Kanske svalt dem, kanske hittade de ett annat sätt att överleva. Ingen vet, men jag väljer att tro att de lämnade staden och hittade en stuga där de odlade egna grönsaker och potatis. Där de kunde gå vidare och vara lyckliga, men aldrig glömmer de tiden i mörkret.