Jag var inte färdig

Sakta öppnade jag ögonen och upptäckte lite förvirrat att jag låg på parkettgolvet i mitt rum i fosterställning. När jag reste mig upp slängde jag en hastig blick på spegeln med torkat blod i kanterna innan jag sträckte ut handen efter dörrhandtaget som jag aldrig hann greppa förrän jag chockat vände mig mot min spegelbild igen.
Mina händer kände på mitt ansikte som för att intyga att det jag såg stämde. Inget självhat fanns kvar... Någon kärlek till mig själv kunde jag väl inte heller känna men för första gången såg jag mig själv. Ingen smärta och ingen lycka, där fanns bara en tom person. En neutral person, som jag inte kände. Jag torkade snabbt bort den tår som rann ner för min kind, allt jag trodde fanns var borta. Minnena var kvar men de kändes suddiga och meningslösa.
Sakta vände jag mig om, smög jag ut ur mitt rum och ner för den knarriga trappan. Efter några trappsteg stannade jag till och lyssnade precis som jag brukade. Jag kunde höra mamma andas tungt i vardagsrummet. Hon lät sorgsen och stressad. Försiktigt och ljudlöst tog jag mig ner för trappan och spetsade öronen, sedan kikade jag försiktigt in genom dörren och såg henne gråta. Hon satt ihopkrupen i soffan i nattlinne, rufsigt hår och osminkad med ansiktet begravt i en kudde. Jag såg upp på klockan, den var fyra på eftermiddagen! Aldrig hade jag sett henne i en sådan oordning såhär sent. Förutom när hon var riktigt sjuk för ett par år sedan.
Och aldrig, aldrig hade jag sett henne gråta. Jag ville trösta henne men jag kunde inte. Istället flydde jag ut ifrån huset och jag brydde mig inte längre om att vara tyst. Jag ville vara arg. Jag ville tycka att det var rätt åt henne… Jag ville hata henne. Men jag kunde inte. Varför inte? Det hade jag ju alltid gjort förut! Precis som dom hade hatat mig…
Pappas bil stod inte utanför garaget så han var på byggjobbet som vanligt, varför var inte han hemma och tog hand om mamma? Jag trodde inte att jobbet var viktigare än henne också. Skolan hade jag missat så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag började gå mot sjön igen. Granntanten gick förbi med sin lilla vita pudel men hon såg inte ens på mig.
Oron som fanns i mitt bakhuvud blev irriterande när jag såg alla minnena framför mig, de som jag aldrig kommer att glömma. Hennes skrik ska jag alltid kunna höra och hennes hatiska blick alltid se. Ända sedan jag var liten har jag frågat mig varför. Varför hatar de mig? Jag trodde att jag hade svaret, men nu visste jag ingenting.
Svetten började rinna i pannan och jag torkade bort den med den blå tröjärmen. Solen sken och det var helt vindstilla. Nere vid brevlådan på en grannes tomt var två rosenbuskar planterade som jag förtvivlat började sparka på. De röda och gröna bladen flög upp och sjönk sakta ner i gräset. Tårarna rann och det brände i halsen av ilska när jag stampade sönder grenarna. Nu såg de totalförstörda ut och jag började springa mot skogsstigen i slutet på gatan, så snabbt att benen knappt han med och det vara nära att jag snubblade till flera gånger. Jag pressade ner känslorna och tårarna rusade ner över huden. Inte förrän jag hade vattnet framför mig stannade jag. Andetagen var häftiga och då skrek jag allt vad jag hade ut över sjön. Det satt två män och fiskade i en eka en bit ut men de vände sig inte ens om.
När jag tystnade föll min kropp ihop av utmattning. Jag njöt av lugnet och kunde känna hur hjärtat började slå långsammare. Av ren lättnad pustade jag ut. Det kändes som att jag låg där en hel evighet.
När jag reste mig upp kände jag mig redo att möta resten av dagen. Då upptäckte jag att Sanna satt på klipporna en bit därifrån och såg ner på det stillsamma vattnet. Hennes blonda hår glänste i solen. Hon var så vacker och jag ville nu precis som alltid gå fram prata med henne. Men jag vågade inte och nu skämdes jag så mycket att jag snabbt skyndade mig bort från hennes synhåll. När jag kom upp på gatan igen stannade jag hastigt upp. Rosenbuskarna var hela, precis som innan… Länge stod jag och stirrade på dem som om jag förväntade mig att jag snart skulle se att de faktiskt var förstörda. Jag måste vara galen! Hjärtat började slå snabbare och jag andades allt tyngre. Vad är det som händer med mig? Jag började springa igen och jag grät högljutt utan att bry mig om vem som kunde se.
När jag sprang upp mot huset såg jag att bilen stod där nu. Pappa var tillbaka.Jag stannade ett tag utanför ytterdörren för att lugna ner mig och torka bort tårarna. Dom tyckte inte om att se mig gråta. Det kunde man få en utskällning för. När jag kände mig redo klev jag in i hallen, drog av mig skorna och ställde dem på skohyllan.Mamma grät fortfarande! Jag kunde höra pappa trösta henne. Sakta och försiktigt smög jag fram till dörröppningen för att kunna höra bättre.
- Det var inte han som lämnade oss, det var vi som lämnade honom! Förstår du inte det Gustav!? Sluta blunda för allt! snäste hon åt pappa. Och nu är det försent!
Gustav suckade som han gjorde när han kände sig obekväm och det tog en stund innan han tog mod till sig att svara.
- Karin, min älskling… Det var inte vårat fel, det måste du förstå! Han var så annorlunda, det var därför som han blev så illa behandlad i skolan! Jag önskar att det var dom som var döda istället för han! Min son….
Nu grät han också.
Jag kunde känna pulsen genom kroppen och höra hur hjärtat slog, men jag tänkte inget. Jag var tom. Bara tom….Rösterna gick rakt igenom mig. Jag var där men ändå inte. Sakta slöt jag ögonen och slappnade av.
Ett vitt ljus fick mig att försiktigt öppna ögonen, men jag kisade lite i början. Allt var vitt, det fanns inget annat än färgen vit. Jag kände mig lugn, trygg och fridfull. En hand smekte min kind och jag tittade hastigt upp. Jag låg i hennes famn. Min kropp var i vanlig storlek men hon var så mycket större! Brunt långt vackert hår, bruna djupa ögon och röda läppar… En stor vit klänning. Ett leende som jag besvarade med blossande röda kinder. Gudinnan såg ner på mina såriga ben och jag visste att hon visste var såren kom ifrån. Mitt leende försvann snabbt och jag såg ner på mina händer. Hon lade handen på låret och förde den neråt och såren försvann under hennes hand. Jag vet inte varför men jag förvånades inte av det. Mina ögon såg skulmedvetet in i hennes och jag log tacksamt.
- Jag finns med dig, det gör jag alltid och det har jag alltid gjort, sa hon mjukt.
Sakta slöt jag ögonen och somnade. Hela kroppen skakade, hjärtat bultade hårt och jag kunde känna blodet pulsera genom mina ådror. Andningen blev allt snabbare och jag såg mig oroligt omkring. Snart skulle det vara över.
Skräcken fick tårarna att sakta rinna ner för mina torra kinder och ångesten påminde mig om smärtan som snart skulle bli lika stark fysiskt som psykiskt.
Det blev den, sen fanns för en stund bara mörker och lugn…Jag fanns inte längre…Minnet fick mig att rysa. Vad hade jag gjort? Bara lämnat allt… Fan va fegt…Nej, det var väl egentligen inte fegt. Jag visste inte. Mitt självhat hade tagit över mig. Jag förstod inte… Men jag var inte färdig! Det finns så mycket mer som jag aldrig fick uppleva. Det var fel, men inte mitt fel. Det var kanske inte någons fel. Så mycket smärta…

När jag kom från Skåne till Stockholm för 9 år sedan hade jag fel dialekt. Mamma och pappa var för upptagna med sin egen smärta och sina jobb för att kunna se mig. Dom älskade inte mig på riktigt. Dom kände inte mig. Kanske hatade de mig, kanske inte…
I min kropp var jag och mina känslor instängda. Ingen visste vem jag var på riktigt. Utan tillåtelse att vara arg, ledsen eller för glad fick jag ofta ångest. Mina känslor försvann. Sedan fanns bara tomhet och smärta.
Dag ut och dag in skrek du åt mig mamma. Allt som kom ut ur dig gjorde så ont… Skolan gick sämre och sämre. Och jag fick höra samma saker där. Slagen var ingenting jämfört med orden. Sedan fick jag gå IV ett år innan jag började Naturvetenskapslinjen som mamma ville.
Bara för att hon var jurist så skulle jag också jobba hårt. Det fanns bara smärta eller ingenting. Det var inte fegt…

När jag slog upp ögonen satt jag vid skolbänken. Min lärare Annika hade mattelektion med min klass. På min bänk fanns röda rosor, kort på mig och brev… Jag öppnade ett kuvert och började läsa:
Carl Lundkvist är ett namn jag aldrig ska glömma.
Namnet ska klösa i mitt samvete resten av mitt liv.
Det förtjänar jag.
Förlåt. Förlåt för allt jag någonsin har gjort mot dig.
Önskar att jag dött i ditt ställe.
Jag visste inte att vi skadade dig så.
Ville inte se.
Men nu ser jag.
Förlåt… Jag förstår om du hatar mig, för det gör jag med. Fredrik

Jag ville inte läsa mer. Ville inte se vad jag hade gjort. Jag vände mig om och såg på Fredrik. Han stirrade tomt ner i bänken. Fredriks ansikte var uttryckslöst, och hans händer skakade. Jag såg mig omkring i klassrummet.
Ingen såg ut att lyssna på Annika, ingen log, ingen rörde sig och ingen gick att känna igen. Ingen var sig själv. Sanna tittade upp mot mig. Först såg jag varmt in i hennes ögon men förstod i samma stund att det inte var mig hon tittade mot, utan min bänk. Dom saknade mig. Det trodde jag aldrig… Dom led, var det mitt fel? Kanske. Men det var i alla fall inte fegt.
Jag rykte till av att Annika plötsligt skrek till och sjönk ihop i tårar. Nu gick det inte mer. Jag blundade och höll för öronen hårt. Kände Gudinnans närvaro och fick glömma...

Ute i trädgården doftade syrenbuskarna och jag kände gräset kittla under mina fötter när jag vandrade över gräsmattan och hoppade upp på altanen. Jag klev in genom altandörren och lyssnade. De var i inne köket.
Jag ställde mig i dörröppningen till köket och iakttog dem. Pappa gjorde i ordning smörgåsar till dem. Han såg slö, sorgsen och trött ut. Hans blick var så tom. Mamma satt tårögd på en stol vid köksbordet och rev sakta sönder Dagens Nyheter. Bit efter bit…
Efter all smärta jag känt på grund av dem led jag ändå när jag såg dem lida. Jag ville krama och trösta dem. Jag kunde inte hata dem. Deras smärta och hat hindrade dem ifrån att älska mig. Det var de som var deras största lidande nu. Dom fick aldrig älska mig. Tårarna som rann ner för deras röda kinder var inte av saknad. För vad fanns det att sakna? Jag blev arg på mig själv för djupt inom mig kände jag att det var rätt åt dom. Att de fick skylla sig själva.
Jag satte mig på stolen framför mamma, sträckte ut handen och lade den på hennes. Hon stelnade till och drog snabbt undan handen.
Förvånat stirrade jag på henne. Hon kunde känna mig! Hon visste att jag var där! Jag log. Fast mamma såg skräckslagen ut så log jag. Det värmde i hjärtat. Jag såg upp på pappa, han hade vänt sig om. Han visste också, det syntes i hans blick. - Det gör inget, viskade jag. Förlåt! Allt kommer ordna sig…De kanske inte hörde, men de kände. Och det var allt som betydde något. Dom kände min närvaro och förlåtelse. Jag kunde känna en otrolig lättnad, som om en sten föll ner från mitt bröst.
Nu var jag färdig här. Mitt liv blev aldrig färdigt men nu kunde jag gå vidare. Jag slöt ögonen och kände hur jag lättade. Ett starkt ljus slog plötsligt mot mig och jag var tvungen att kisa för att kunna se något. Jag stod i en tunnel. Så det som alla sa var alltså sant… Rädslan försvann under mina fötter när jag sprang mot ljuset, mot en annan värld.