Älskade syster Sofie

Solljuset började tränga sig igenom rullgardinen och jag öppnade sakta de tunga ögonlocken och gäspade stort. Jag upptäcker lite förvånat att jag ligger i min lillasysters rum med henne i famnen. Hennes huvud vilar mot min arm som har somnat men jag vågar inte ta bort den för då skulle hon säkert vakna.
När jag sticker upp huvudet lite för att se efter att hon verkligen sover ser hon så gullig ut att jag är nära på att börja fnittra. Hennes långa, ljusbruna, och lockiga hår är uppsatt i en knut. Hon har djupa bruna ögon precis som mig och pappa sedan är hon ganska liten och smal i kroppen. Tänk om du skulle veta om hur vacker du är Sofie… När jag tänker efter gör de faktiskt ont i mig att hon inte ser det. Hon är kritisk till sitt utseende precis som jag, fast inte lika mycket. Och ofta märker jag att det gör ont i henne också. För hon försöker ofta uppmuntra mig och ge mig beröm. Det värmer, inte orden i sig utan det känns att hon bryr sig.Jag tittar upp på klockan som står bredvid sängen på hyllan, den är bara halv åtta.
Alltid vaknar jag tidigare än alla andra… Sofie brukar sova ett par timmar längre. Solen lyser in mot hyllan och ger alla saker som står där mörka skuggor. Hon har mycket gulliga figurer, småsaker och böcker. På väggen bakom mig har hon en vit anslagstavla med fotografier på familjen och hennes kompisar och jag kommer ihåg när dom blev tagna och drömmer mig tillbaka. På ett fotografi så sitter vi på huk med en tårta i handen som vi är på väg att sätta ner till våran hund som ivrigt sitter och väntar med stora ögon.
Tårtan består av knäckebröd men leverpastej, köttbullar, små korvbitar och hundgodis som dekorerar tårtan ovanpå. En sådan tårta ger vi till henne varje år den 3 juli på hennes födelsedag. Väggarna är tapetserade i gult och då påminns jag om när vi skulle flytta in då huset inte var färdigt än. Då hade hon valt den här tapeten för att hon tyckte om bården som fanns till i pärmen, men den kom inte med så nu ångrar hon sig.
Gud vad länge det känns som att vi har bott här egentligen, men det är bara ungefär 3-4 år. Innan bodde vi i lägenhet. Därifrån kommer jag ihåg mycket. När vi lekte i vårt rum med barbiedockor, när vi sprang upp tidigt på morgonen för att titta på barnprogrammen innan frukost och när vi fick våran hund… På grund av Sofie slutade jag leka ganska sent, och när jag gjorde det blev det jobbigt att säga till henne att jag faktiskt var för stor nu. För sugen var jag, och hon blev ledsen. Många gånger lekte jag med henne i smyg för att andra inte skulle tycka att jag var barnslig. Jag kommer ihåg när vi var mindre och bodde i radhus. Då brukade hon sitta i mitt knä i vårat rum och så satt jag och läste i bilderböcker för henne. Ibland tyckte våra föräldrar att det plötsligt blev så tyst så dom kom upp för att kolla att vi inte hade dött. Det känns konstigt att hon har blivit så stor nu, och ja, jag vet att jag låter som en gammal farmor. Men det är sant, det känns som att hon borde ha stannat och att bara jag fortsatt åldras. Redan går hon första året på gymnasiet.
Vi står varandra nära och eftersom jag är storasyster tror jag att jag känner ett behov av att få ta hand om henne. Därför är det en trygg känsla jag har nu när hon ligger i min famn. Vi kan prata om nästan allt och båda vet om att vi finns där för varandra. Vi brukar sova i varandras rum ganska ofta när vi är lediga. Eller så sitter vi bara uppe och pratar länge på kvällen. Det är skönt att vi är så avslappnade tillsammans, vi kan skratta och larva oss och gråta tillsammans. Det kan jag inte alls lika bra med mina bröder, eller egentligen med någon annan överhuvudtaget. Det känns som att vi känner varandra utan och innan, fast det vet jag att vi egentligen inte gör. Men jag vet att ingen annan känner mig bättre än hon. Och jag har verkligen lärt mig hennes beteenden och vant mig vid dem.
Jag vet att hon till exempel är arg då och då utan att man vet varför, och då vet jag att jag ska låta henne vara så mycket som möjligt. Det gör däremot inte våra föräldrar… Den sidan av henne kan vara jobbig ibland, men jag skulle inte vilja få bort den. Den sidan är som alla andra en del av henne och utan den sidan skulle det inte vara hon. Om man älskar någon älskar man hela personen.
När jag ligger där i rummet och ser mig omkring märker jag att det finns minnen överallt, varenda liten sak har en historia att berätta. Jag antar att jag är ganska överbeskyddande för att jag alltid vill finnas där och kunna skydda henne för svårigheter och faror som dyker upp i livet. Eller att jag i alla fall ska kunna stötta henne när hon har det svårt.Och plötsligt blir jag rädd för den dagen när jag inte kommer känna till varenda historia av alla saker hon har när jag kommer in i hennes rum. Den dagen som jag inte kommer vara lika delaktig i hennes liv längre…