Magins och Tellus historia...

Hon såg gestalten springa över ängen, precis som alla andra kvällar, men denna kvällen var annorlunda. Flickan hade en lång vit klänning med spets. Det bruna håret fladdrade bakom henne när hon sprang, men det blåste inte. Hon tittade förskräckt bakom sig, men det kom ingen. Flickan var för lockande för att hon skulle kunna stanna kvar. Flickan behövde hjälp för att få ro och frid efter döden. Hennes själ kan inte stanna i graven förevigt. Den här kvällen var annorlunda för nu måste hon följa efter den vackra gengångaren. Det hade ödet redan bestämt, det visste hon. Hon kände kraften som steg upp i kroppen på henne när hon strödde ut blandningen till en cirkel runt henne och uttalade formeln. Blandningen hade hon gjort igår och den var mer komplicerad än hon trott. Nu kändes kraften enorm och hon rusade ut ur cirkeln som snabbt försvann och efter gengångaren. Magin fanns överallt i denna världen och alla har känt den och lärt sig hantera den i många generationer. Allt är magi. Hon sprang och sprang utan att känna någon trötthet. Flickan hade kommit fram till slutet av ängen och började klättra ner för de branta bergen. Hon är bara en bit ifrån henne när flickan tittar bakom sig ser hon blicken. Den är så rädd, så förtvivlad. Rädslan tar över men hon fortsätter. Nu är flickan nere och hon springer och ställer sig framför havet. Vattnet står för godhet och flickan vill förmodligen att de ska skydda henne. Hon ställer sig bakom flickan. Gengångaren andas tungt och vänder sig om. Blicken består av besvikelse men ändå hopp.
- Jag är hemskt ledsen, för att få frid och ro efter min död måste jag få godhet. Därför har jag gång efter gång kallat på dig. Och denna kväll har du kommit. Jag tackar dig. Tyvärr behöver jag ett offer och det onda som finns i dig stannar kvar här. Man måste var tillräckligt god för att komma till himmelen, till paradiset….
Hon hinner inte röra sig innan flickan sätter sin hand i hennes panna,
och då blir allt svart.

Vattnet skvalpar, och på stranden finns en eld. En stark, frestande och ond eld. Det onda är nära de goda, som alltid. Det är ofta frestande att göra fel, samma gäller även det onda. Ofta svart magi. Elden är (alltså) frestande och allt som rör vi den blir ont. Denna eld slocknar aldrig. Det onda har segrat…

100 000 år senare…

De döda krävde offer och de onda var för frestande. Ingen kan gå förbi en sådan eld utan att tvingas ta på den. Denna värld är nu fylld av eld och ondska. De sista varelserna har rört vid elden och blivit en ny eld. Allt är nu ondska. Denna världen är nu ett brinnande eldklot. Den svarta magin har tagit över allt och eldklotet åker framåt i en otrolig fart. Några dagar senare träffas den av en stor asteroid. Det finns vatten på asteroiden och den är kall. En ny värld bildas, Tellus. Magin från den onda världen plus den lite svagare i universum dras ihop för att bilda ännu en planet. Ännu fler varelser. Magi är starkare än allt annat. Kraften kan göra näst intill allt, och den lever vidare….


5 miljarder år senare…

År 1186: Skogen var ljus och de bländade och började gå i en annan riktning för att slippa få den i ögonen. Denna sommaren var varm och kanske kunde hon ta ett dopp i sjön senare i kväll. Det blinkade till i en gran en bit ifrån henne och hon såg något långt och smalt i silver. Hon gick fram till den och tog den i handen. Den var jätte vacker. Längst ut var den lite spetsig och det var små blommor ingraverade. Hon kände kraften som spred sig i kroppen. Rädslan fick henne att tappa den och då försvann den. Hon tittade mållös nedåt. Kraften fanns kvar i henne och hon vågade inte röra sig. Hon stod blickstilla i flera minuter. Kraften måste bort! Men viljan och frestelsen till att göra saker med den var enorm. Men vad? Skakandes började hon springa. Stigen var full av rötter och det var svårt att sätta fötterna på rätt ställen. Hon snubblade till och hann inte ta emot med händerna. Sidan av huvudet träffar en sten, blodet rinner och smärtan är otrolig. Hon flåsar högt och då börjar hon åter igen tänka på sin kraft. Hem, hon måste hem! Hon sätter sin hand på sitt djupa sår och blundar:
- Smärta försvinn, försvinn. Ta mig hem. Jag vill så hemskt gärna hem…
Tårarna rinner ner för kinderna och hon öppnar ögonen. Brasan sprakade framför henne och det tog ett tag innan hon förstod vad som hänt. Hon kände ingen smärta längre men hon flåsade fortfarande tungt. Hon skakade och svetten rann. Handen som hon höll framför sig var full av blod och lera. Samma sak var det med håret och hennes röda klänning. Rädslan var så stark att hon började gråta, fick frossa och skakningar. Det måste vara gudarna som straffat mig, tänkte hon. Har jag varit för stygg? Eller är det en gåva? Tanken kom som en chock Hon måste öva och försöka igen.
- Tyra! Vad har du tagit dig till? Ty du er fortfarande en odåga till barn!
Hennes mor tog henne hårt i armen och drog ut henne till bäcken. Hennes mor frågade inte vad hon gjort, hon ville inte veta av det. Tyra hade ju inget sår kvar. Det hade ju läkt av hennes egen vilja och kraft. Tyra kände sig så stark men också rädd. Hon kunde inte dela sin kraft med någon. Ingen fick veta. De skulle tro att hon var ond eller inte tro henne alls. Och inom sig visste hon att hon ej var det men rädslan för det fanns…

Två veckor senare…
Tyra hade övat på sin kraft och ingen utom hon hade vetskapen. Olika formler hade också dykt upp på olika sidor i hennes dagbok. Hon hade använt dem och alltså hittat saker som hon verkligen behövde använda dem till. Ingen hade sett något så hon kände sig mycket lugn och hade bra självförtroende. Det måste vara ödet som gett henne denna kraft. Någon behövde henne senare i hennes liv… Tyra gick ut ur deras lilla stuga och började gå på grusvägen nerför sluttningen med en korg i handen. Hon beger sig ner till hamnen för att byta varor till mat. När hon kommer fram har de olika handlarna satt upp sina små stånd med olika varor. Hon ser ett stånd med mjölk och sådant som hon behövde och går fram till det. Gubben som äger ståndet ser vänlig ut och de ler mot varann. Han har många olika kryddor och te. Tyra har aldrig druckit annat än silverte. Och kryddor har de inte råd med. Hon byter till sig sina varor med salt och grönsaker. Sedan när gubben


tittar bort kan hon inte motstå. Hon sliter till sig några kryddor och te och rusar så fort hon kan därifrån. Gubben i ståndet skriker något efter henne och en man i 25-årsåldern springer efter henne uppför gatan. Det dröjer inte lång tid förrän han är ifatt henne. Han trycker upp Tyra mot en husvägg av sten och skriker:
- Tjuv! Fy fasen för sådana som dig! Ni tar utan att ge något tillbaka. Hoppas gudarna straffar dig! Men nu är det min tur!
Han slår henne i ansiktet med knytnäven och smärtan är enorm. Hon känner pulsen vid ögat och hon är så rädd. Folk runt henne står och tittar och fnyser. Tankar for genom skallen på henne, det finns ingen annan utväg. Med all sin kraft och vilja slår hon iväg med handen framför honom och han flyger in i stenväggen på andra sidan gatan. Tyra rusar iväg igen så snabbt hon kan men det chockade folket är efter henne.
- Häxa! skriker någon efter henne. Ingen förstår vad mannen menar men det dröjer långt ifrån länge innan den ena efter den andra hakar på. Tyra springer runt hörnet så snabbt benen bär henne och rösterna ekar i hennes huvud. Hon blundar nu när hon springer och försöker önska sig bort men hon blir rädd för att trilla, rädd för att folkmassan bakom henne ska hinna ikapp, hon är rädd för allt. Hon kan inte koncentrera sig på att önska för rädslan har tagit över henne. Hon bara springer. Springer tills det bränner i benen, tills dom känns tunga som bly, tills en hand greppar hennes axel. Hon skriker av förtvivlan och hennes hjärta dunkar. Hon skriker åt dem att släppa henne, hon skriker och skriker och skriker. Tills hon svimmar av orkeslöshet och rädsla.

Ett dygn senare är tiden inne. Tyras mor gråter av förtvivlan och besvikelse. Tyra hänger en bra bit upp i luften i en bur ovanför den onda och sprakande elden. Snart kommer de släppa ner henne och binda henne runt bålet. Hon kan inget göra. Det finns inga utvägar för hon har sina händer fastbundna. Hon sitter på knä och stirrar tomt på sin mor utan att igentligen vara medveten om vad som händer henne. Hon kan inte önska, för hon känner inte. Snart är det första häxbålet gjort.
Rädslan finns för ondskan överallt men ingen vet var den finns...