Alltid på väg

Annika öppnade sakta ögonen när hon hörde pipet från väckarklockan som precis blivit 05.00. Hon gäspade stort och hade svårt att hålla upp ögonlocken. Det svåraste hon visste var att lämna sängens varma famn på morgonen. Annika tvingade sig upp ur sängen, tog sina kläder och gick in i badrummet. Hon var klar med allt klockan halv sex och då gick hon in till sin dotter Malin. Annika böjde sig ner över sängen och log mot henne. Malin öppnade ögonen när Annika lade handen på hennes axel ör att väcka henne. Malin gnällde över hur trött hon var och Annika fick genast dåligt samvete. Hennes dagisfröknar klagade ofta på hur trött hon var och att Malin alltid sov som en stock när de skulle sova middag. Dom fick alltid lämna henne ensam i rummet en timme ungefär och titta till henne då och då. Men Annika behövde igentligen jobba mer men hon måste tillbringa helgen med Malin! Annars klarar hon sig inte! Annika lyfte upp Malin ur sängen och hjälpte henne att tvätta sig och klä på sig. När båda två var färdiga och Annika fått i sig ett par mackor skyndade de ner till bilen. I bilen pratade Malin om att hon längtade efter pappa (Lasse) och det sårade på ett sätt Annika, för hon kände att hon inte räckte till. Men hon svarade att de skulle försöka ses i helgen. Lasse hade åkt när han fick veta att Annika var gravid och vägrade göra abort. Han hade sedan skaffat ny familj som nu består av hans fru Sandra och sonen Erik på två år men inte brytt sig alls om Malin. Annika hade inte heller fått några pengar överhuvudtaget för att kunna försörja Malin lättare. På 5 år hade Malin fått ett paket blöjor och en docka när hon fyllde tre. Lasse har inte träffat Malin många gånger men Annika kämpade för Malins skull, gjorde allt för att få honom att bry sig. Annika åkte till Malins dagis och lämnade henne och sedan skyndade hon till sitt eget jobb. Hon lämnade sina kläder och satte sig i kassan. Det var alltid lugnt på morgonen men på efter middagen skulle bada i kunder. Hon tog ett djupt andetag. Försökte koncentrera sig på att vara lugn och glad. Som hon gjorde varje morgon. Men det var långt ifrån alla gånger som hon lyckades. En tant med mjölk, pålägg, bindor, hallonkräm och flingor ställde sig i kassan. Annika log glatt, hälsade artigt och tog betalt. Så, de där gick ju bra och klarar man det en gång kan man klara det flera gånger. Hon tog ännu ett djupt andetag. Sen kom det ett gäng ungdomar i 15-årsåldern som skulle ha läsk och godis.
Vilken frukost! tänkt hon. Hon sade summan och tog emot ett par tjugolappar. Annika gav tillbaka lite småpengar och gav dem kvittot. Tjejen snäste irriterat att hon skulle ha 5 spänn till i växel. Annika bad om ursäkt för att hon varit tankspridd men kände sig nervös och misslyckad. När det äntligen var lunch var Annika trött och lättirriterad. Hon gick in i personalrummet och tog sin yoghurt och hällde på lite müsli. Hon njöt av den kalla maten och det kändes som om hon inte ätit på en evighet. Hon pratade lite med de andra och klagade på hur trött hon var på det här jobbet. De höll med henne och pratade om att söka nytt men ingen visste riktigt vad. När Annika kom tillbaka till kassan blev kön snabbt lång och hon skyndade sig med varorna. När hon inte fick in koden på en vara frågade hon snabbt hur mycket den kostade. Mannen visste inte och Annika snäste irriterat åt honom. Ringde upp dem på lagret och kön blev ännu längre. Svetten började rinna i pannan och hon torkade snabbt bort den med tröjärmen. När klockan slagit fem var Annika helt slut och hungrig. Hon skyndade iväg till bilen och hämtade Malin på dagis. Hon grät när Annika kom dit och vägrade sätta på sig ytterkläderna. Lägg av nu! sa Annika irriterat åt henne men hon började bara gråta ännu mer. Nu sätter du på dig kläderna! sa hon och darrade av stress. Annika lade henne på golvet och försökte få på henne överdragsbyxorna. NEEEJ! vrålade Malin och skrek medan tårarna forsade ner för hennes kinder.
Sluta, sluta SLUTA skrek Annika och föll ihop på golvet med händerna för ansiktet. Malin tystnade och såg förvånat på sin gråtande mamma. En dagisfröken hjälpte Annika upp och sa åt henne att gå och sätta sig i bilen. Hon gjorde som hon blivit tillsagd. Efter ett tag kom hon ut med Malin som var påklädd och hon såg lugn ut.
Tack, tack så mycket, viskade Annika och tittade ner i knät. Hon hade aldrig känt sig så misslyckad i hela sitt liv och hon hade skrämt Malin. Ingen orsak, sade hon och stängde bildörren.
Förlåt, sade Annika till sin dotter och började gråta igen. Hon kramade om Malin och startade bilen. Skyndade sig hem, skyndade sig att laga mat. Sedan åt hon under tystnad för hon skämdes. Malin var också tyst och tittade upp på sin mamma då och då men hon vågade väl inget säga. Annika började gråta igen och bad om förlåtelse en gång till. Malin sa att de inte gjorde något. Kanske hade hon förlåtit Annika, men Annika kunde inte förlåta sig själv. Och hon visste inte vad hon skulle gör för att bättra sig. Senare på kvällen ringde hon Lasse för att försöka gottgöra Malin men han ville inte träffa henne. Han skrek åt Annika att han faktiskt hade en egen familj att ta hand om och att dom hade ju klarat sig bra utan honom de tidigare fyra åren. Hon lade förtvivlat på luren.
Kan det aldrig sluta?