Vandrarpojke

Sotet kom ner i lungorna och det kittlade i halsen. Jag hostade och längtade efter att få komma upp och se solljuset, känna den friska luften. Därför skyndade jag mig att borsta med viskan.
Och hostade ännu mer.
- Är du klar än pojke? röt Harald.
Jag slog en gång i plankan som svar för att slippa få i mig mer sot. Det sved ordentlig i ögonen när Harald började hissa upp mig. När jag klev ur skorstenen tog han tag hårt om min nacke.
- Ludvig, var du ordenlig?! Annars får du med mig att göra när de kommer och klagar!
Jag nickade fort och försökte hinna dra mig undan, men slaget träffade överarmen. Och när han släppte mig föll jag och var nära att ramla ner från taket. Det dunkade och värkte i överarmen och jag höll hårt i taknocken. Jag kämpade envist för att Harald inte skulle få se mig gråta men lyckades inte. Darrande hasade jag mig upp. Harald tittade på mig med en kall blick och tecknade åt mig att gå ner. Så jag kröp snabbt fram till stegen och klättrade ner.

Harald ställ de soppan och knäckebrödet och soppan framför mig på bordet i mitt rum. Sedan gick han in i matsalen för att äta sin mat.
Undrar vad han äter, tänkte jag. Säkert potatis med fläsk… Eller kanske stekt lax. Jag fylldes med längtan och det vattnades i munnen. Det gick snabbt att få i sig maten , men när jag var klar var jag fortfarande hungrig. Då lade jag mig i sängen och började tänka på min mamma Ida. I min fantasier låg jag i hennes famn framför brasan hemma. Drack det varma teet som hon kockat åt oss, och somnade i vår fåtölj. Jag kommer fortfarande ihåg hur hon luktade, hur hon gick och hur hon sjöng.
Jag kommer ihåg allt, även det jag helst vill glömma. När de kom och tog henne… En tår rann ner för min kind och jag kunde höra hur hon skrek och kämpade för att ta sig loss. Men då slog de henne allihop. Alla fyra männen, och hon föll ner på golvet.
Jag måste hitta henne, jag ska ge mig iväg i natt.

- Farväl för alltid Harald, viskade jag.
När jag fick upp fönstret lade jag märke till hur långt det var ner till marken. Jag satte mig på fönsterbläcket och tog ett djupt andetag.
- Jag vågar inte hoppa, men jag SKA gör det ändå.
Mina händer skakade när jag kastade mig ut. Fötterna träffade marken och jag ramlade åt sidan och slog i höften. Jag kom snabbt upp på fötter igen och sprang genom det knähöga gräset, och ut på grusvägen. Det värkte i höften när jag sprang men jag tog ändå i av alla krafter. Sedan hoppade jag över diket och in i den mörka skogen. Det var fullmåne. När jag gått i skogen ett tag tyckte jag mig höra steg, inte långt ifrån mig. Jag stannade för att lyssna. Hjärtat dunkade och jag darrade av rädsla. Nu kunde jag se de när de klev fram i månljuset. Långt och tjockt med skinnfäll framtill och svans. Ett troll. Jag spärrade upp ögonen och kunde inte röra mig. Plötsligt tittade trollet åt mitt håll och jag tappade andan. Men när trollet iaktagit på mig en liten stund gick han bara vidare. Jag hörde stegen som vandrade längre och längre bort. Tårarna började rinna av lättnad när jag vågade vandra vidare. Flera timmar senare orkar jag inte mer så jag lägger mig på ett mossigt berg för att sova.

Ljuset trängde igenom grantopparna, jag öppnade sakta ögonen och sträckte på mig. Magen kurrade när jag ställde mig upp. Skräckslagen upptäckte jag att jag inte hade en aning om åt vilket håll jag kommit ifrån. Jag vände mig om för att se om de finns något jag kände igen men nej.
- Neeeeej! Hur kunde jag var så klumpig?!
Vid sidan om ett par granar skymtade jag blåbärsris och jag skyndade mig dit. Jag åt alla blåbär jag kunde hitta. Men jag kände mig aldrig mätt trotts min magra kropp. Sedan kunde jag bara chansa på i vilken riktning jag kunde gå.
Flera timmar senare kom jag fram till en stor vit herrgård med en underbar trädgård. Jag gömde mig

bakom ett träd och lade märke till att fönstren på nedervåningen var rätt nära marken. Jag smög fram till ett halvöppet fönster och lyssnade. Det fanns tre personer i rummet som pratade. Dom åt frukost och jag kunde känna doften av gröt och nybakat bröd. Jag satt och tryckte mig mot väggen länge innan de äntligen blev klara. När jag hörde att alla gått ut ur rummet hoppade jag in genom fönstret och fick snabbt syn på en limpa och en mjölkkanna. Jag drack av mjölken och hoppade ut ur fönstret med limpan. Sedan sprang jag så fort benen bar mig. Utanför huset fanns en grusväg jag sprang upp på. Hjärtat dunkade och jag flåsade tungt. När jag kommit en bra bit därifrån gick jag istället. En stund senare hoppade jag över diket och gick in i skogen igen. Där satte jag mig och åt upp halva limpan. Sedan var jag proppmätt. Då fortsatte jag och kom allt längre in i skogen. Långt senare kunde jag skymta en liten stuga. På framsidan stod en gumma och plockade äpplen som hon lade i sin korg. Jag stod vid ett träd med limpan i handen och iaktog henne.
Efter en stund vände hon sig om och såg på mig, som om hon känt min blick.
- Välkommen Ludvig, jag har väntat på dig, sa hon.
Förvånat stirrade jag på henne.
- Hur vet du vad jag heter? frågade jag.
- Kom in i min lilla stuga så ska jag berätta allt för dig lilla vän, svarade hon. Vill du ha ett äpple?
Jag gick försiktig och misstänksamt mot henne och tog emot äpplet som hon räckte fram. Eftersom att jag var rädd att hon lurade mig luktade jag på det misstänksamt. Det luktade underbart och sött så jag tog en stor tugga och njöt av den saftiga smaken.
- Jag heter Gunvor, berättade hon.
I stugan var det mysigt möblerat. I soffan fanns en mörkgrön mjuk filt. Jag gick fram och luktade på den, det luktade mamma! Det var samma filt som vi brukade sitta framför brasan med. Jag log vid minnet. Sedan vände jag mig om och gav gumman en hoppfull blick. Visste hon kanske var mamma fanns? Gunvor log mot mig och bad mig slå mig ner bredvid henne. Sedan började hon berätta.
- Din mor kom till mig för fyra år sedan och bad om hjälp. Hon hade spått olycka i teet och i sina kort. Ida var så fruktansvärt rädd att något skulle hända dig Ludvig. Så hon bad mig ta hand om dig när olyckan kom. Det lovade jag. En kort tid senare blev hon anklagad för att vara häxa och de hämtade henne i ert hem. De brände henne…
En tår rann ner för min kind som jag snabbt torkade bort med filten. Hon var död. Gunvor fortsatte.
- Den dagen höll jag mitt löfte. Jag sände en kraft som skulle finna dig och dra dig hit. Något eller någon har hållit dig kvar men jag vet inte hur eller varför. För det har tagit lång tid. Kraften hade nog även svårt att finna dig. Ack, det är så många som har bränts på bål eller drunknat. Jag är en av de få häxor som finns kvar nu.
Jag kunde känna att hon tittade på mig men jag kunde inte lyfta blicken. Hjärtat kändes tungt och jag hade gråten i halsen. Saknaden efter mamma var större än någonsin. Gunvor slog armarna om mig , vaggade mig sakta och klappade mig försiktigt på huvudet. Tröstade mig…
Veckorna som följde gav hon mig mycket tröst och kärlek. Hon gav mig mat och en säng. Gunvor gav mig det jag så länge längtat efter. En vän.

En dag bad Gunvor mig att gå ner till byn och handla. Hon gav mig en lista på vad jag skulle köpa, pengar, en korg och förklarade den enkla vägen. Gunvor skulle själv vara hemma och sticka, för att få ihop pengar och för att hennes ben värkte så.

Jag vandrade ner för den sista backen och stirrade förvånat på byn jag såg framför mig. Det var samma by som jag kommit ifrån. Jag var tillbaka där jag börjat min vandring. Harald bodde på andra sidan byn så jag vågade mig ner till den välbekanta affären, plockade de varor jag skulle ha och betalade. När jag kom ut kunde jag skymta Harald som stod och tittade i ett skyltfönster. Skräckslagen sprang jag med den tunga korgen uppför backen och vände mig om. Harald hade fått syn på mig och rusade efter. Men han var en bra bit bakom. Jag sprang och hoppade över diket och in i den täta skogen. Grenar rev mig i ansiktet och jag kunde snart höra Haralds tunga steg bakom mig. Vilket fick mig att springa ännu fortare

Sedan sprang jag lite åt vänster och gömde mig bakom ett tjockt träd och flåsade tungt. Nu hörde jag Harald springa förbi en bit bort. Jag slutade att andas en stund. Efter ett tag vågade jag resa mig upp och fortsatte att springa åt samma håll för att Harald aldrig skulle hitta mig. Om jag sprang tillbaka kanske han skulle ge upp och göra samma sak.

Det blev snart mörkt men jag fortsatte att vandra. Jag hade ätit live av det som fanns i korgen. Den blev lättare och jag blev mätt. En stund senare kom jag fram till en liten äng. Där kunde jag se små rödaktiga bloss som hoppa och irra omkring.
- Lykttomtar, utropade jag.
Överlycklig gick jag fram till dem och böjde mig ner.
- Skulle ni kunna visa mig vägen hem? frågade jag.
En utav dem stannade upp och tittade på mig.
- Självklart, sa lykttomten glatt.
Precis när jag skulle börja förklara var jag bodde hoppade han iväg. Förvånat skyndade jag efter. Bara någon timme senare var vi framme. Jag böjde mig ner, tackade för hjälpen och gav honom ett mynt som blivit över. Det måste man göra om man inte vill förlora synen. Sedan gick jag in i stugan och där satt Gunvor och väntade. När hon såg mig komma in rusade hon fram för att sedan ge mig en stor kram.
- Vad jag har varit orolig! Var har du varit? snyftade hon.
När jag berättat all sa hon att hon aldrig mer skulle låta mig gå dit ensam. Snart var det läggdags och jag fick äntligen krypa ner i sängen.

Harald va fortfarande vilse ute i skogen. Men då kom han fram till en liten äng. Där han såg små rödaktiga bloss som hoppa och irra omkring.
- Lykttomtar, utropade han och sken upp.
Men inte för att de skulle visa honom hem utan det var pengar han tänkte på. Han lade ett mynt i gräset och snart hoppade en lykttomte fram och såg på myntet.
- Det där är väl inget! Min skatt är mycket större! Vill du se? frågade lykttomten stolt.
- Javisst, svarade Harald och följde efter.
Bakom en sten visade lykttomten en säck full med mynt och juveler. Harald sträckte sig efter säcken beredd att springa. Men plötsligt fick han en hård smäll i ansiktet rakt ur tomma intet. Harald föll överraskat baklänges och lykttomten blängde irriterat på honom. Harald reste sig snabbt och sprang så fort benen bar honom. Det värkte och dunkade ordentligt i huvudet. Flera timmar senare kom han fram till vägen. Då kändes kroppen tung som bly. Harald vankade sakta hem. Redan nästa dag hittades han död i huset. Nyheten spred sig snabbt i byn. Det berättades att han fått ansiktet snedvridet.
Ludvig kunde inte låta bli att bli glad eftersom att Harald behandlat honom så illa. Och allt bara för pengar och makt. Det är igentligen inte värt något... Men Ludvig visste ändå varför Harald blivit så elak. Hans far hade slagit honom under hela hans uppväxt och hans mamma hade dött när Harald var 9 år, vilket fick hans far att slå honom ännu mer och ännu hårdare. Haralds uppväxt har förmodligen fått honom att tro att det är makt och pengar som kan ge honom lycka eftersom att han aldrig fått någon kärlek. Ingen föds elak, det är livets alla upplevelser som formar oss till dom vi är idag.