Mitt liv för länge sen....

Jag vaknar upp ur min säng, min kudde är fortfarande våt av tårar. Det är ännu mörkt så jag tittar upp på klockan, den är 04:25. Mitt huvud värker och jag orkar inte gråta mer. Jag smyger sakta iväg till toaletten för att inte väcka mamma och pappa.
Vågar inte titta på min spegelbild så därför tänder jag inte. Sätter mig och börjar fundera över kring mig själv, undrar varför mamma fick mig till ”gåva”. Gud vad hon måste ångra sig, att föda mig var det största misstaget hon någonsin gjort.
Jag kanske är en jävel, bara det att jag inte fått veta det än… Varför har jag fått den här kroppen? Varför är jag så ful? Varför är min insida fylld av hat och ondska? Varför förtjänar jag inte att leva? Varför har jag överhuvudtaget fått ett liv? Jag önskar att jag var någon annan, någon perfekt… Någon som min syster. Avundsjukan tätnar, hon har allt och jag ingenting. Alla tycker om henne och alla hatar mig. Men hon är fortfarande inte nöjd. Hon är alltid så arg, jag förstår inte. Vad saknar hon?
Vill bara försvinna, om jag fortsätter att leva kommer alla i min omgivning önska att jag inte gjorde det och dom skulle ändå vara lyckligare utan mig. Dom förtjänar det, ett bättre och lyckligare liv. Men inte jag. Jag är ingen bra person. Jag förtjänar inte en så enkel utväg som döden, jag måste lida. Plågas igenom resten av mitt liv.
Ja, de ska jag göra. Jag ler, ler av skadeglädje. Det är rätt åt mig. Jag är inte värd något mer än det. Ilskan över att jag får mer än vad jag förtjänar dunkar i huvudet på mig och mina naglar river igenom skinnet på mitt ben. Ilskan är ur mig och jag andas ut och slappnar av. Det bränner och blodet sipprar sakta upp ur såren. Och dem är inte dem ända som finns på mitt ben. Jag är fångad, ingenting kan ta mig härifrån…

Mamma ropar åt mig att jag ska gå upp och jag öppnar sakta ögonen och suckar. Går upp, gör det jag måste. I badrummet och ställer jag mig framför spegeln.
Igår läste jag i någon jävla FRIDA– tidning att ”folk med dåligt självförtroende ska kolla sig själva i spegeln och hitta det man tycker om och sen bara se det” bla bla bla… F
ast jag vet att det aldrig kommer att fungera går jag desperat igenom ansiktet. Jag går igenom hela min jävla kropp, men jag hittar inte någonting jag tycker om…
Jo, föresten, jo. Mina öron… Det är inget fel på dom. Jag letar efter något jag tycker om och hittar mina jävla öron! Åt helvete med FRIDA!
Jag går ut med Jonna, det är min lilla solstråle… När hon springer runt och viftar på lilla svansen blir jag lugn och glad av att se henne. Utan henne kan jag inte leva. Hon får aldrig dö…
När jag kommer in igen börjar mamma genast gnälla om något jag som vanligt har gjort fel. Påminner mig om att jag inte klarar av någonting och att jag bara vill jävlas med henne. Och jag antar att det kanske är så… Känns som om jag inte vet vad jag gör, vad jag känner… Jag handlar innan jag tänker. Det är som att jag inte kan kontrollera mig själv.
Jag blir tårögd och kämpar hårt för att det inte ska börja rinna om ögonen på mig. Det måste vara så, mamma måste ha rätt… Jag är så äckligt dum i huvudet! Jävla fula fitta!!! Sedan lägger hon märke till vad jag har på mig. - Det där har du INTE på dig i skolan bara så du vet! säger hon irriterat.
Igentligen blir jag så arg att jag har lust att skrika men jag tvingar ner ilskan. För jag vet att om jag inte gör det får det konsekvenser. Jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad jag står för. Jag är ingenting. Mitt värde står på noll, det kommer det alltid att göra. Det kan jag inte göra någonting åt. Jag kan inte bli en bättre person, mitt hat har tagit över allt. Vad finns det i mitt liv som betyder något? Varför ska jag leva? Vad har mitt liv för mening? Vem behöver mig? Kan någon någonsin älska mig? Nej, ingen, nej, nej. Att någon skulle kunna göra det är omöjligt och den känslan finns inte ens i mina tankar eller drömmar. Jag förtjänar inte att bli älskad. Kommer aldrig att uppnå något med mitt liv, så varför leva? Är jag född för att hjälpa någon är det den enda meningen mitt liv någonsin kommer att få. Att man får ett bra och lyckligt liv är så viktigt och jag skulle kunna göra allt för att hjälpa andra att undvika smärta.
Men inte jag, haha alla försöker intala mig det hela jävla tiden. Fattar inte varför, tror dom jag går på det eller? Att dom ljuger är ju uppenbart , men jag förstår inte varför dom gör så. Vad vinner dom på det? Vill dem att jag ska hjälpa dem? Är dem rädda att dem kommer behöva mig? Dom måste vilja ha något i gengäld och det gör jag gärna. Om det är så bryr jag mig inte om det faktum att de utnyttjar mig. Jag är inte värd något mer och dom förtjänar den hjälp dom kan få. Jag äter frukost och gör mig i ordning, sedan går jag in i badrummet för att fixa till mig lite. Jag sätter upp mitt hår till en hästsvans och sedan stirrar jag in i mina bruna ögon med en föraktande blick.
Börjar sminka mig vid ögonen, svart ögonskugga, svart kajal och mascara. Jag tittar missnöjt mig på mig själv, jag ser ner på mig själv.
Men det är inte jag, utan personen i spegeln.
Personen i spegeln är svag, personen är ful och dum i huvudet... Personen är äcklig och avskyvärd. Misslyckad…

Jag kommer in i skolbussen igen, ännu en jävla dag. Ännu en omgång av spelet. Spelet man aldrig slutar spela. Livets jävla spel som man varje dag gör allt för att vinna. Men det gör jag aldrig. Jag förlorar varje omgång, och det är att bevis på att jag är förlorad. Det är inte längre något jag tror, det är bara fakta. Ren fakta…
Emma är med mig i skolbussen och hon är en utav världens finaste tjejer. Det är samma sak med Micke och jag tycker mycket om honom. För mycket, men jag är inte värd honom. Han behöver ingen person som mig. Jag och Emma går till våra skåp och ställer oss och pratar, väntar på att folk ska komma och på att första lektionen ska börja. Men jag vill inte att den ska det. Jag vill inte att folk ska komma, jag vill inte att mitt liv ska fortsätta. Jag vill bara härifrån. Spelar glad, min i mig hatar jag.
Spelar säker, men i mig skakar jag.
Låtsas vara som alla andra, min i mig vet jag inte ens vem jag är.
En halvtimme senare har dom flesta kommit och då står jag där och gör allt för att göra mig osynlig. Gör allt för att bara sjunka in i mängden. Men vad jag än gör dröjer det ändå inte länge fören orden kommer… Jag kan inte stoppa dem, kan inte ignorera dem, kan bara önska att jag inte hör… Men det är aldrig någon som uppfyller min önskan.
Blicken vänds och stannar på mig, munnen ler glatt av skadeglädje och uttalar orden. Andra tittar på mig med äcklade och hatiska blickar. Orden dunkar i mitt huvud och jag kämpar envist för gråten. Gör allt för att inte känna, men kan inte. Jag känner hatet och ilskan mot dem men då kommer jag och tänka på hur kul dom måste ha, hur bra dom måste må. Och jag gläds med dem.
Undrar hur dom förstått vem jag är, mitt värde så snabbt. Märks det så tydligt? Ödet kanske låtit dem få veta, eller va fan… Vad snackar jag om?? Jag får alltid allt och låta så förbannat allvarligt. Jag är ingenting bara, va fan tänker jag så mycket på det för? Klart dom sett, klart dom känt. Det är bara fakta för i helvete! Vad undrar jag över? Varför just jag blivit tvungen att få den här kroppen, tvungen att vara som jag är?
Jag får spykänslor i halsen och det bränner av min ilska. Jag går åt sidan en bit, visar att dom vunnit. När ingen ser sträcker jag in handen under tröjärmen och river med naglarna. De bränner på huden och känslan av lugn sprider sig i kroppen. Och känslan av att jag skadat mig själv får ett snabbt leende att visa sig i mitt ansikte.
Lektionen börjar och jag och mina kompisar sätter oss i ”lilla rummet” bredvid vårt klassrum. Vi småpratar och arbetar med våran nya uppgift. Jag gäspar stort. Efter ett tag sticks ett huvud in genom dörren.
- Får jag pennvässaren? Tack, asså fy fan vad du är ful Madde! Du med Alexandra… Han ger mig en äcklad blick och jag känner mig äcklig. Du vann den här gången också, hoppas du är glad. Jag kan inte göra annat än att hålla med honom, men det gör ont och gråten är nära.
För nära, en tår börjar sakta rinna ner för min kind och jag torkar snabbt bort den. Dörren stängs och jag tittar sakta upp på Alexandra. Ser att hennes händer skakar men hon ser ändå så oberörd ut. Helvete också! Jag klarar aldrig av något! Fan ta mig!
De andra börjar prata med mig, dom låtsas som om att dom inte fattade varför jag höll med. Jag klarar inte av det, påmmins bara om sanningen och tårar börjar strömma ner för kinderna. Dom försöker trösta mig men jag tar inte till mig deras ord. Tårarna ger mig känslan av torrhet på kinderna och det får mig att känna mig ännu fulare. Rasten kommer och jag blir faktiskt lättad. Då är jag inte tvungen att vara nära dem.
Men rasten är inte lång, tio minuter, sen är det idrott. Jag och mina kompisar går direkt ner till idrottshallen och byter om. Jag ser till satt jag inte visar min kropp någonstans. Speciellt inte mina sår. När vi går upp till gymnastiksalen spelar vi lite fotboll först innan lektionen börjar. När jag får bollen kommer en kille i klassen springande mot mig, när han försöker ta den passar jag den snabbt till en av mina kompisar.
Han ska inte få ta den ifrån oss, bara tro att han kan göra vad han vill! Då tar han tag om min arm och snurrar runt tills jag inte hänger med längre och jag ramlar. Han skrattar och går därifrån. Jag reser mig snabbt upp och fortsätter spela. Det värker i knät men jag springer ändå. Jag springer så fort benen bär mig.
Lektionen börjar och vi får välja lag själva. Alexandra och killen i min klass börjar bråka om något och han skriker att hon är ful och dum i huvudet. Alexandras ögon blir blanka och jag kan se smärtan, för att rädda henne skriker jag:
- Jävla idiot!
Han går emot mig med bestämda steg och jag kan se hån och vilja i blicken. Jag sitter ner på en bänk och han greppar min nacke och slår ner mig mot golvet. Min panna träffar och min kropp sjunker ihop. Det dunkar i pannan och jag kan som vanligt inte hindra tårarna.
Han får en utskällning men det rör honom inte i ryggen så vad spelar det för roll? När idrottslektionen är slut byter vi om och lämnar gymnastikkläderna i skåpet. Sen är det lunch och jag och mina kompisar hämtar mat och tränger in oss allihop runt ett bord. Vi sitter alltid alla tillsammans, vi är alltid tillsammans i skolan. Killarna irriterar sig på det och börjar skrika.
- Asså, varför måste dom sitta så många, jävla töntar! Tjejerna i våran klass är alltid så mobbade!
Kanske gör dom så för att dom på nåt sätt känner att vi inte ska ha vänner att sitta bredvid för att vi ska bli ännu svagare, kanske vill dom bara ha nåt att skrika på oss för…
Nästa lektion när jag sitter och skriver kommer en kille i klassen fram till mig och säger att det är hans penna. Jag säger bestämt att jag vet att det är min. Då kommer det en annan och stöttar upp honom.
- Me du kan ju för fan inte bara ta nån annans grejer!
- Nej, eller hur!
Jag blir nervös och han försöker ta pennan ifrån mig men jag håller ett fast grepp om den. Ett slag träffar överarmen och automatiskt släpper jag pennan, dom hånflinar och går. Det värker och dunkar i armen. Jag förlorade igen, som vanligt. Det får mig att känna mig värdelös, jag klarar aldrig av något. Dagen går och jag tar bussen hem. Det känns skönt att få komma därifrån. Jonna välkomnar mig när jag kommer till dörren. Hennes glädja får mig att känna mig stolt och glad för stunden. Någon är glad att se mig. Jag tar en promenad med henne men då börjar jag tänka på allt och mitt humör sjunker snabbt. Då slår tanken mig att Jonna känner mig igentligen inte, visst behandlar jag henne bra. Men hon skulle bli lika glad att se min äldsta bror som inte är hemma speciellt ofta och han bryr sig inte mycket om Jonna. Jag känner mig åter igen värdelös.
När jag kommer hem tar jag en macka och börjar med läxorna. Jag har en klump i magen, det känns som om magsäcken vrider sig. Orsaken är självklart att jag mår (psykiskt) dåligt men jag vägrar erkänna det och går ner för att bara ta något litet med ett glas vatten. Det blir chips som blev över i helgen, det smakar gott. Men när jag fått i mig dom ångrar jag mig genast och får dåligt samvete. Nu skulle inte mamma tycka om att se mig, hon klagar alltid på att jag äter för mycket och borde försöka bli av med hullet jag redan har. Det sårar mig såklart men klagar inte för jag är ju värd det. Fortsätter med läxorna och sen är det middag. Jag äter för mycket då också och mina föräldrar klagar på mig.
Tittar avundsjukt på min lillasysters smala kropp. Mamma säger åt mig att börja göra sit-ups på kvällarna.
”Mmmm” svarar jag och tittar ner i tallriken.
Det är min tur att diska för Sofie ska gå ut med Jonna. Jag diskar och torkar bordet och bänken noggrant. Sen går jag upp och fortsätter med mina läxor igen. Efter ett tag hör jag hur mamma skriker ”Madelene” och förstår genast att det är något jag har gjort för annars kallar hon mig bara Madde.
När jag kommer ner säger hon att jag inte har torkat spisen och mitt glas står kvar på bordet fast dom ska köra igång diskmaskinen. När jag börjar med det hon sagt åt mig fortsätter hon klaga på att jag aldrig gör som hon säger, att tjejer ska vara ordentliga och att jag aldrig klarar av någonting. För varje ord som kommer ur hennes mun känner jag mig mer och mer dum och äcklig. När jag är klar kontrollerar hon att jag inte missat något och jag går upp för att duscha och innan står jag länge och tittar på min kropp i spegeln.
Det äcklar mig så mycket att jag får spykänslor och det kommer upp lite ur halsen, men bara så mycket att jag snabbt kan svälja det igen. När jag står där varken känner eller tänker jag något utan allt står stilla. Jag börjar duscha men det känns aldrig som att jag blir ren. När jag stänger av det varma vattnet börjar jag skaka och jag kan inte hindra tårarna, jag läggar min ner på det kalla golvet och bara gråter och gråter. Efter en stund ställer jag mig upp och tittar på min spegelbild. Mina ögon är röda och jag är fulare en någonsin. Det dunkar i hela min kropp och i mitt huvud hör jag röster…

Du är inte värd ett skit, verkligen inte ett liv, skriker hon.
Jag vet, förlåt, förlåt för att jag lever, snyftar hon.Haha, du är så jävla ful din lilla jävel, skriker och river hon.
Men det är inte nog.
Hon blundar gråter, inser och tar emot.
Dra åt helvete, du är så jävla ful! vrålar hon. Du klarar för fan inte av någonting för du är så jävla dum i huvudet!
Hon lägger sig på golvet med händerna för ansiktet, hon är besegrad.
Jag hatar dig! Du är så jävla äcklig! vrålar och skär hon så blodet rinner.
Äntligen kommer lugnet, allt är över.
Den här gången, för den här stunden.
Men snart kommer allt tillbaka.
Igen.

Jag går in i allrummet för att titta på TV. När jag sätter mig ner flyttar sig min lillasyster irriterat åt sidan. Det får mig att känna mig avskyvärd och det brinner inom mig.
-Asså, måste du sitta här? Kan inte du gå ner till mamma och pappa?
-Nej, svarar jag och anstränger mig för att låta som om jag inte brydde mig.
-Me, jävla äckliga cp-barn! skriker hon och går ner själv.
Och jag sitter ensam kvar och stirrar på TV:n, jag känner inte och jag tänker inte. Bara sitter där som om jag vore i chocktillstånd. Sedan tittar jag sakta ner på mina händer och lyfter upp dem framför mitt ansikte, jag har stor lust att bita i dem. Men jag kan inte, händerna är för svåra att dölja. Istället river jag bara hårt innanför tröjan. Det bränner men det räcker inte, jag måste ha mer. Jag går in i mitt rum och hämtar min halvblodiga T-shirt och går in i badrummet. Plockar fram rakhyveln och gör ett snitt men de kommer inget blod så jag gör snabbt ett till, och ett till. Då ser jag hur blodet sakta sipprar fram i det första snittet och sedan det andra. Då inser jag att det var inte smärtan jag ville känna utan blodet jag ville se. Och jag blundar och tar ett djupt andetag, njuter av lugnet så länge det varar. För det är inte länge. Stoppar blodet med T-shirten och sedan går jag och sätter mig framför TV:n igen.
Efter ett tag klarar jag inte det längre utan måste gå in i mitt rum för att ingen ska se mig. Jag sätter mig på sängen och gråter så jag skakar.
Känner mig så instängd, instängd i en annan person.
Personen i spegeln, personen jag hatar.
Personen är jag…
Jag förstår inte, det är jag…
Går och sätter på stereon, hårdrock med P.O.D.
Jag blundar och lyssnar, på något sätt gör den mig lugn. Den speglar vad jag känner.
Jag släcker lampan och går ut från badrummet. Nu har alla äntligen gått och lagt sig. I mitt rum tar jag fram en sax och en T-shirt. Länge sitter jag och tittar på tröjan och funderar innan jag börjar klippa. Ärmarna åker av och det blir ett linne. Jag klipper en annorlunda urringning och lite på nederdelen av linnet. Sedan provar jag den och står och iakttar mig i spegeln länge. Tröjan blev fin, jag ler och känner mig faktiskt ganska nöjd.
På något sätt kan jag känna mig vacker, på något sätt kan jag känna att personen i spegeln är JAG. Men på något sätt gör det mig arg så jag river mig på armen. Jag plockar undan och lägger mig i sängen, då kommer tårarna igen. De rinner sakta ner för mina kinder.
Då sätter jag ihop mina händer och önskar att jag var någon annan. Önskan slog inte in så då önskade jag att jag inte fanns. Men när jag öppnade ögonen var inte heller den uppfylld. Med en darrande och kall röst viskar jag sakta:
- Jag hatar dig….

Epidelog:En tid senare fick några utav mina kompisar veta att jag gjorde mig illa. Då hade jag börjat må lite bättre och insett att jag ville ha hjälp vilket jag också sa. Därför gick en utav min kompisar till lärarrummet och berättade för en som hon litade på. Den läraren tog kontakt med en skolkurator och fixade en tid åt mig. Någon vecka senare kom läraren och hämtade mig i korridoren. När hon berättade att min kompis sagt till henne vad jag höll på med blev jag inte arg, bara tacksam.Jag pratade med kuratorn ett par gånger, hon var duktig och förstående. Hon ville att jag skulle ta kontakt med BUP. Men för att kunna göra det var jag tvungen att berätta för mina föräldrar. Jag blev mycket tveksam, jag hade två dagar på mig. Sedan skulle de få komma och prata med kuratorn så att de skulle förstå bättre. Nästa morgon när jag satt och åt frukost och mamma tittade på TV så sa jag de bara rätt ut för annars skulle jag ångra mig.
- Mamma, jag skär mig…
- Va??-
Du hörde…
- Ja, men jag förstår inte…
- Jag skär mig, upprepade jag och tårarna började rinna. Jag skär mig själv… Ni ska prata med skolkuratorn på Fredag.
Jag räckte fram lappen.När jag kom hem hade mamma ringt till pappa och båda hade varit hemma från jobbet. Det hade varit en jobbig dag och jag längtade efter att få känna smärtan när rakbladet skar mig i benet. Men när jag kom upp i badrummet kunde jag inte hitta den. Jag blev desperat och började leta efter saxen istället. Panikslaget såg jag att den också var borta. De hade gömt dem... Jag var så arg att jag hade lust och bara ställa mig och skrika. När jag kom ner frågade pappa hur jag igentligen mådde.
- Bra, svarade jag och försökte ta mig förbi honom.
- Det gör du ju inte, sa han och kramade mig och tårar trängde upp ur ögonen på mig igen.
De pratade med kuratorn och jag fick komma till BUP och prata med en psykolog som hette Maria. Hon vara noga med att jag beskrev hur jag mådde så mycket jag kunde. Maria var väl duktig det var inte hon som hjälpte mig. Hon fick mig att må bättre för stunden, inte mer. Hon berättade inte vad jag skulle göra, hur jag skulle ta mig ur det. Eftersom att mina föräldrar gömt undan saxar och rakblad brände jag mig ett par gånger med tändstickor och rev mig istället. En kort tid senare på min födelsedag strulade jag med en kille som hette Kalle. Jag kan knappast säga att jag var en duktig nybörjare men jag kände inte längre att jag var äcklig. Tänk att någon kunde kyssa och ta på MIG! Sedan när han sa att han ville bli tillsammans med mig blev jag överlycklig. Jag märkte snabbt att det mest var sex han var ute efter men desperat som jag var stannade jag. Vi passade inte ihop och något sex fick han aldrig så efter tre månader gjorde han slut. Men jag hade inte mycket känslor för honom så jag blev inte ens ledsen och han fick aldrig veta att jag gjort mig själv illa. Tiden gick och jag växte hela tiden inom mig. För första gången i mitt liv kände jag mig vacker. Jag uttryckte mig i mina kläder, mitt smink och i musiken. Det fick mig att känna mig stolt över vem jag var. Från början hade jag bara försökt tycka om det som alla andra tyckt om men alla har rätt till att uttrycka och vara sig själva. Nu har jag förstått att min stil var en mur jag byggt upp runt mig, för att alla skulle se att de inte kunde såra mig. Men i själva verket var det precis vad de kunde. Det var även för att jag hatade så mycket. Om jag skulle bli riktigt förbannad idag kan jag inte säga att jag inte skulle göra mig illa och gråta istället för att uttrycka min ilska. För jag har aldrig kunnat skrika, kasta saker och sånt. Och jag vet faktiskt inte om jag har andra val. Men jag ska kämpa.

Idag mår jag väl bättre men jag är som besatt av utseendet. Det är i princip det enda jag tänker på. Mina kläder, mitt hår, smink och min vikt. Jag letar fel på alla och tänker ut vad man kunde göra at saken. Det bara händer, jag gör det inte medvetet. Kanske ska man göra ett pannlyft, sminka såhär… fixa kläder som får hennes bröst att se större ut…. Allt… Jag är så trött på att känna och tänka såhär… Jag har gått lite fram och tillbaka mellan olika psykologer men har inte fått någon större hjälp ännu. Skär mig fortfarande och det är väldigt olika hur ofta. Har fått diagnosen Borderline nu, en personlighetsstörning som jag har framkallat efter allt som min mamma och dem i skolan har sagt och gjort mot mig. Jag ska ta ett sabbatsår nu när gymnasiet är klart och så ska jag gå i terapi i ett år. Gruppterapi varje måndag… Hoppas att det ska hjälpa mig. För nu vill jag verkligen vara snäll mot mig själv och tycka om mig, men det är så svårt! Men en dag ska lyckas med alla mina mål och tro på mig själv...

Nu var de länge sedan jag skrev det här, och mår idag mycket bättre. Har inte skurit mig på ungefär 2 år. Jag har ingen slags ätstörning alls osv. Men jag behöve defenetivt jobba mer med mig sjäv för att kunna leva livet full ut.